Hur gör man för att lappa ihop sig själv och sin längtan? Hur gör man för att lyckas undertrycka ett av de starkast mänskliga behoven?
Jag talar om kärleken mellan människor.
I vår tid blir vi ständigt matade med bilden av Den Ultimata Kärleken som något högt stående, något närmast nirvana när det gäller den romantiska bilden av kärleken mellan två människor.
Vår partner ska vara allt för oss.
Vi ska uppfylla varandras behov totalt.
Tillsammans blir vi hela.
Tillsammans blir vi starka.
Och så är det ju. Eller?
Ingen bild tycks mig mer förljugen. När senaste mötte du ett par som verkligen blev ”hela” tillsammans? Ändå är det ständigt mot detta mål vi strävar. Varför kan man då fråga sig. Jag tror det är barnet. Vårt inre barn, det barn som en gång sökte stor kärlek från den trygga föräldrafamnen. Och inte fick den. Genom livet går vi sedan med detta barn inom oss, ständigt vrålande efter kärlek. Det vrålar högre och högre. Till sist nöjer vi oss med ”second best”, eller i värsta fall; dåligt eller till och med sämst. För vår längtan att bli sedda är så stark. För vår längtan att bli omfamnade är så stark. För vår längtan att bli hela skriker inom oss.
Tänk om svaret finns att finna någon helt annanstans. Tänk om det uttjatade uttrycket om att ”älska sig själv” faktiskt är… sant? Vad händer då? Men hur då undrar du nu, man kan väl inte ensam ge sig själv allt, det om något måste väl vara en lögn?
Jag tror det är så här; om vi själva ger av vår trygga kärlek till det där inre vrålande barnet, tillräckligt mycket för att släcka dess törst och ändå lovar att i fortsättningen alltid finnas där för det (för oss själva), så att det känner sig tryggt, då, och först då, är vi redo för den romantiska kärleken.
För inga halva människor kan tillsammans utgöra en helhet. Det blir istället två som hoppar på kryckor i en ständigt ojämn dans där den som har det högst vrålande inre barnet bestämmer takten, ständigt. Och inga par kan vara allt för varandra, för vi behöver mer, vi behöver massor, själen är ständigt törstig på mer kunskap, mer kärleksupplevelser. Och då talar jag inte om otrohet.
Nej jag talar om kärlek. Sann kärlek. Villkorslös kärlek. När vi älskar utan krav eller förväntningar på andra. När kärleken är sig själv nog. I vilken form menar jag då?
Jag talar om kärleken till ”nästan” i ordets rätta betydelse; kärlek till grannen, till kvinnan bakom disken på ICA, kärleken till arbetskollegan, till det egna barnets klasskompisar men jag talar också om kärleken till djuren, naturen, till allt som ÄR. Först när vi älskar, verkligen älskar på djupet, kan vi få det vi ger.
Och det börjar alltid, alltid med oss själva.
Så nästa gång du står där framför spegeln och fokuserar på rynkorna, den enorma finnen, det snabbt uppkrypande hårfästet eller de ovälkomna gråa slingorna, luta dig då fram mot spegeln, lika nära som du skulle varit din älskades ansikte vid en kärleksförklaring, lägg handen mot spegeln och se dig själv djupt in i ögonen och le. Och säg därefter högt, samtidigt som du behåller leendet i dina ögon; Jag är djupt älskad, för jag älskar mig själv och världen med mig.
Säg det, även om du inte menar det. Säg det för att släcka törsten hos ditt inre barn, säg det för att vara den som trycker på startknappen till ditt kärleksfulla liv. Det börjar med dig. I det till synes lilla. Och slutar med världens kärlek åter till dig. Prova, det är värt ett försök. Du har allt att vinna. Kärlek.
Varm närvaro
Katinka