Jag ser in i mannens glittriga ögon och får domen. Domen över min bil. Den är dödsdömd. Kaputt, slut, förbi. Finns no more. För att ytterligare förstärka detta går han ut på bilprovningens parkering där min lilla skrothög står och klistrar en stor röd lapp med texten ”Körförbud” på samt med ett stort svart kryss över. This car is no more.
Jag har lovat mig själv tidigare att inte börja gråta denna gång. Nu känner jag hur tårarna börjar bränna under ögonlocken, för inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat förställa mig detta. Att jag skulle få en månad på mig att reparera den, ja, som flera gånger förut, men inte att de helst sonika skulle behålla den, no no.
Nu står jag mitt i solskenet i en stad där jag känner absolutely nobody och måste strax få tag i somebody för att kunna få lift hem. Det är ingen lätt match. Jag får tunnelseende. Det enda som plötsligt dyker upp i mitt huvud är: ”Maxi, jag måste ta mig till Maxi”. På något dunkelt sätt har min hjärna registrerat Maxi, varuhuset, som den Stora räddaren I Nöden. Detta troligtvis för att jag tidigare tänkt mig att handla där efteråt. Tillsammans med bilen givetvis. Jag beger mig nu på en allt annat än lustfylld promenad i sommarhettan. Bara handväskan och jag. Lyckas få tag på en buss, mitt i det märkliga industriområdet. Stammar bara fram ordet Maxi till busschauffören. Han ser på mig med förbryllad blick och låter mig för säkerhets skull följa med gratis. Jag kanske är jag en förklädd rånare eller något. Med enbart Maxi i blick.
Väl inne på svala Maxi klarnar sinnet något, men bara något. Jag får syn på en hink och minns plötsligt löftet till sonen om en ny krabbhink. Vidare ser jag en bikini samt sandaler till mig själv. Dessemellan ringer och ringer jag för att få tag på en chaufför. Ingenstans nappar det. Folk verkar ha flytt planeten. Jag yrar planlöst vidare på Maxi, drar i olika grejer med tankarna på helt annat håll, inser mitt besynnerliga beteende och blir övertygad om att ett flertal affärsdetektiver nu förföljer mig, redo att göra ett nedslag i min väska vid utgången. Jag försäkrar mig vid en titt ner i handväskan om att jag inte lagt ner något där av misstag i mitt förvirrade tillstånd. Plötsligt börjar det bli mysigt att hänga på Maxi. Här har de ju allt! Inte som i min lilla stad, enbart matvaror. Och svalkan härinne är ljuvlig. Jag går och fikar när jag handlat klart. Slappnar av. Äntligen är skjuts på väg och strax kommer C i ett skrattande huj för att hämta mig. Hon har lämnat allt, jobbet, stressen, telefonsamtal för att ställa upp på mig, many miles away from home. Det är vänner det. Resan hem blir underbar. Vi pratar med stort P skrattar med stort S är andliga med stort A. Och är rörande överens om fötterna på marken, huvudet i Maxivärlden och auran i skyn. Det är livet det! Och på ett alldeles underbart oväntat sätt är det gudomligt skönt att ha blivit av med den gamla energiklumpen till bil som upptagit så mycket av min tid. Jag är fri nu! Och kommer långt i livet när jag tvingas överge gamla mönster och levnadssätt i min nu billösa tillvaro. Men det är en annan historia.
Kram från bilfria Katinka