Rosorna

Jag köpte rosor till mig själv idag. Plötsligt var de där bara. Jag stod i affären, utschasad, trött med begynnande huvudvärk. Många tankar och mycket förvirring upptog mitt sinne. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vågar jag satsa allt på min dröm?

Kroppen var trött, psyket liksom klämdes ihop. Då fick jag syn på dem. Rosorna. Min hand sträcktes ut mot dem och jag tänkte: ”Jag köper dem till mig”.
 
Väl hemma snittade jag stjälkarna något, insöp deras doft och sa högt: ”Dessa rosor är till mig. För att jag är Jag, för allt jag gått igenom. Dessa rosor är en gåva från mig till mig, för den jag är, för att jag klarat allt det svåra jag har upplevt i mitt liv och kommit ut starkare på andra sidan, dessa rosor är en gåva till mig”.
 
Tårarna kom och plötsligt fylldes rummet av något mer än rosornas doft. En storhet, en närvaro men samtidigt ett förstärkande av mitt Jag, av min egen kraft. Min egen kärlek till mig själv var så stark att jag nästan kunde ta på den. Och kärleken från de på andra sidan omslöt denna kärlek likt ett kärl.
 Det var ju detta de hade väntat på.
 
Under tiden som jag börjat rusa rundor och så smått tappa bort mig i duktighet och engagemang så hade de lugnt väntat in mig. För att helt vara redo att ta mig i famn när jag äntligen slutade rusa.
 
Jag la mig på min säng. Andades. Tänkte på min själ, på att åter låta den ledsaga mig i allt som är liv. Både här och i andra världar. För jag har en livsuppgift. Nu är jag redo att leva den.
 Och det är ju detta de har väntat på.

Katinka Wallner