Jag sätter mig ner. Och vägrar vara duktig.
Jag lägger mig ner, och överlämnar fliten åt andra. Denna dagen är min. Denna stunden är min. Just nu existerar ingen tid. Jag håller den inte i handen, jag låter den rinna mellan fingrarna.
För oron har lämnat mig.
Lusten att begära tid har lämnat mig. Lusten att begära oro har lämnat mig. Och tvånget att bevisa något finns inte mer.
Jag bara Är.
Jag känner hur det känns att stå på marken, låta grässtråna kittla undersidan av fotsulorna. Studerar länge, länge en myra. Lyfter huvudet och ser uppåt, verkligen SER och anar en liten del av vidden, ett sjok av den verkliga världen.
Men jag bekymrar mig inte om den.
Jag tar fram min solstol. Sätter mig i den. Blundar. Dåsar bort. Får en idé. Låter den fara sin kos. Får ingen som helst prestationsångest.
Jag håller kärleken i handen idag. Kärleken till mig själv.
Och tilliten till att själva livet bär mig, den är enorm.
Varm kram
Katinka