Jag såg att hon började må sämre, hade svårt att komma upp från det hala golvet och smärtan att komma igång. Hennes huvud var klart och hon var fortfarande flockledaren i gruppen av 18 hundar. Jag hade bidén som en vattenskål till henne i badrummet på bottenvåningen, men alla andra hundarna gillade det också, kallt och friskt. Ibland kunde de stå på kö för att dricka men Tjojs passerade alla och de flyttade på sig, alltid lika magiskt.
Utomhus finns två trappsteg ned till gräset, ned gick det alltid galant men upp kunde hon få kämpa och ibland trillade hon. När är det tid att säga adjö till sin älskade vän? Varför kändes det så hemskt att stå i telefonen och be om en tid för avlivning? Rädslan var enorm, sorgen större och tyngre. Var det hennes ögon som sökte efter mina för att tala om att det var ok, eller var det för att tala om att det inte var ok? Tankarna förvirrade, kommunikationen försvann, osäkerheten blandades med säkerhet. Minnena haglade. Många läsare har kunnat följa Tjojs i mina böcker, läst om hennes upptåg och att hon var min och många andras mentor. Hon var oftast med på föredrag och tv-inspelningar eller radioprogram. Busade med fotografer för tidningar, men alltid allvarlig och försiktig runt barn. Hon älskade livet, badade, sprang och mediterade tillsammans med mig.
Jag minns när jag höll ett föredrag i Stockholm och hon var med. Plötsligt försvann hon och under tiden jag stod och pratade undrade jag och bad en stilla bön att hon inte hittade på hyss. Så ser jag en svart hund springa förbi, men vad var det som buktade ut från munnen? Kaffepaus var en mycket viktig ingrediens och alla gick till fikarummet när jag hör en av damerna utbrista: ”Var är alla kakorna?” Vi vände oss alla om och stirrade på Tjojs, som tittade tillbaka på oss med oskyldiga ögon. Den natten stod vi på Valhallavägen, Tjojs med diarré och jag skällandes vid sidan om: ”Jag hoppas de kakorna var goda!”
Min fina vän, alltid glad, alltid förlåtande och accepterande. Du flög med mig till USA, vårt nya hem som jag lovade skulle bli det sista. När Olivia föddes lät du henne ligga ovanpå dig så jag kunde få ett fint foto på mina töser. Efter tre år i USA fick vi chans att flytta till Italien och jag lovade dig igen att här skulle det bli bra och massor av god pasta. Du var underbar mot Max när han föddes och accepterade och höll ordning på alla nya hundar som blev adopterade, alla 18 stycken.
Det är inte många goda vänner som ställer upp så mycket och håller samma positiva anda genom 14 år som du gjort. Det visar tydligt vad jag alltid säger, ni är små ”minibuddister” som har kommit mycket längre i er utveckling än vad jag har gjort. Tjojs, ditt tålamod och kärlek har varit stor och vibrerar fortfarande, den kommer aldrig att slockna. Vi ses vid bron där regnbågen är någon gång i framtiden, där gräset är grönare och leken större än här på jorden. Jag älskar dig.
Mia Mattsson-Mercer