Mia Mattsson-Mercers dotter Olivia säger att de hemlösa är stora i himlen.
FOTO: PRIVAT
Här i södra Tyskland ser vi inga gatuhundar. De hemlösa hundarna sitter i shelters så vi ser dem inte, vi blir inte dagligen påminda om att även här finns problem med övergivna hundar. Avlivningar har en hög statistik, då inte många vet om dessa shelters. Avlivningarna sker osett.
Olivia och jag promenerar i staden Stuttgart. Olivia undrar var alla gatuhundar är. Jag försöker förklara, men inser att hon inte förstår mig.
I gatuhörnen sitter män på sina filtar. Små kartonger står framför dem med några mynt inuti. De flesta av männen har hundar vid sin sida eller liggandes i sina knän. Olivia springer från den ena till den andra med mynt. Hon klappar hundarna, efter att först ha frågat deras hussar om lov. Med en rynka mellan ögonbrynen nickar de ja till denna lilla blonda varelse som ger dem så mycket uppmärksamhet.
Plötsligen säger Olivia: ”De är hemlösa, likaså hundarna. Vad bra att se att de lever tillsammans!”
Längre fram på gatan sitter en hemlös man utan hund. Olivia går fram till honom och frågar: ”Did your dog abandon you?” (Som betyder: ”Har din hund övergett dig?”)
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det underbara uttalandet. Det visar mig att i hennes värld finns det ett likadant tänkande för båda sidorna.
När vi går vinkar de “hemlösa” med glada nästan tandlösa leenden åt Olivia. Hon vinkar tillbaka och säger till mig: “Mamma, de är stora människor och mina vänner.”
Jag håller med henne om att de är stora i hennes ögon, och förklarar att de kallas vuxna.
“Nä mamma, de är stora där uppe”, säger Olivia och så pekar hon upp mot himlen.
Efter många tysta hundpromenader som fått tankarna att kunna fara fritt har olika samtal kommit tillbaka till mig. För tjugo år sedan träffade jag en hemlös. Han tittade på mig och sa: “Ömka mig inte, det är jag som är lycklig. Jag är fri!”
En annan röst inom mig, som jag hörde för kanske femton år, spelas sedan upp. Någon sa till mig: “Hemlösa är högt upplysta själar, som valt den svårare vägen för att världen skall lära sig att se på dem med mjukare ögon. När vi möter dem visar vi vilka vi egentligen är.”
Mia Mattsson-Mercer