Ranger var en svart labrador, snäll och tålmodig som tog sig an blandrasvalpen Shiloh. Han välkomnade även Tjojs, svensk blandras och Clyde, en stor collie som levt i skogen i mer än ett år. En dag kastades ett litet revben och en plastbit in i vår trädgård. Ranger stoppade glatt i sig båda. Det slutade så illa att revbenet satte sig på tvären i Rangers hals och plastbiten skar upp hans ena lunga. Det visade obduktionen efteråt. För till vår stora sor g lämnade Ranger jordelivet alldeles for tidigt.
Jag visste att det var viktigt att de andra hundarna fick säga adjö, speciellt Shiloh som gick och tittade efter Ranger i det rum där han alltid sov. Vi lade Ranger på en brits och han såg fridfull ut.
Tjojs sniffade på honom men gick sedan iväg ungefär som om han tänkte: ”Jaha”. Clyde vägrade att gå fram, han gick som i cirklar och kände obehag av Rangers död. Shiloh gick försiktigt fram, sniffade och började sedan med nosen försöka ”begrava” honom, det var hennes sätt att säga adjö till sin mentor. Under flera dagar åt hon inget utan låg på hans filt, i hans rum, förtvivlad över att inte kunna omfamna Ranger eller ta honom tillbaka till jordelivet.
På en annan plats, i ett fruktansvärt hundkoncentrationsläger, fanns Lupa. Hon hade svårt att gå för hennes höfter var slitna, ur öronen rann det var och hon hade stängt av för möjligheten att överleva. Men jag såg hennes själ. Hon var en ståtlig schäfer. När hon kom till mitt hem fick hon se gräs för första gangen. Sakta började hon öppna sig och en enorm vishet strömmade emot mig, en stark känsla, nästan som svag elektricitet. Det var då jag förstod, hon healade mig!
Efter endast ett par veckor orkade inte hennes kropp mera och det var med förtvivlan jag tillkallade veterinären. Jag ville inte att hon lämnade mig, jag ville behålla hennes själ, den var som medicin för mig. Hunden lade sig på en filt som för att visa mig att hon var redo. Min dotter Olivia plockade tusenskönor som hon spred över Lupas kropp.
Jag grät som ett barn och Olivias små tröstande händer kramade min hals: ”Hon är ok nu mamma, hon mår bra!” Jag beundrade mitt barn för hennes starka tro. Min tro fanns, men den vacklade. Tron på att Lupa och Ranger nu fick dansa sin frihetsdans i det grönare gräset, i den havsblåa himmelens glitter. Jag kände mig lugn och trygg med min dotters små händer runt min hals. Universum finns!
Mia Mattsson-Mercer