Hunden Bella övergavs, men togs om hand av Animals Without Limits. Djurräddaren Mia Mattsson-Mercer ordnade en ny familj åt henne.
FOTO: PRIVAT
Ger vi upp för tidigt i livet för att rädda oss själva, eller andra? Är det därför skilsmässor är vanligare idag, för att vi lämnar familjen för tidigt? Kanske orkar vi inte kämpa, eller är det så att vi inte söker olika lösningar för att göra det bättre?
Jag ser ofta människor som ger upp sina husdjur för tidigt. Många i Italien adopterar för att sedan förvänta sig en tacksam hund. Många adopterar en stor hund och flertalet använder sig av en hundbur att låsa in dem i när de är borta, eller under natten. En del av gatuhundarna får panik då de är vana att vandra flera mil om dagen och plötsligen blir instängda.
Många veterinärer har berättat att för tjugo år sedan avlivades flertalet hundar som var adopterade av internationella personer. De "räddade" hundar från gatan men kunde inte ta med dem när de lämnade landet. Därför bad de veterinärer att avliva hundarna! De maktlösa veterinärerna gjorde som de blev tillsagda.
Idag får inte veterinärer lov att avliva friska hundar och resultatet har blivit att många hundar blir utsläppta och övergivna av sina ägare.
En kvinna kontaktade mig. Hon hade hittat en hund som var skygg och mager, men deras son hade blivit förtjust i henne. De döpte tiken till Bella och hon fick bo i deras trädgård. Familjens överviktiga tax, som levde inomhus, blev måttligt förtjust.
Jag körde Bella till veterinären för en hälsokontroll, ägaren ville inte köra Bella i sin egen bil av rädsla för smuts. Och naturligtvis kräktes Bella i min bil.
Alla veterinärens prover visade att Bella var frisk, men i avföringen fanns kvistar och småsten. Bellas matte bedyrade att hon gav Bella massor av mat.
Vår hjälporganisation Animals Without Limits köpte mat och proteintillskott och gav till familjen. Vi ville sterilisera Bella men på grund av att hon var undernärd var operationen för riskfylld. Ett par månader senare fick jag ett samtal från Bellas matte, Bella var gravid!
Vi körde Bella till veterinärkliniken för abort och samtidigt sterilisation. Jag var arg! Bella var jämnt ledsen, jag kände hennes sorg över att inte känna sig behövd. Hela familjen kom till kliniken. Pappan gick fram till mig med armarna i kors och bakom mörka solglasögon utbrast han: "Vi tänker inte ta med oss Bella, vi vill inte ha henne, hon är inte riktigt klok i huvudet!"
Någonting brast inom mig, jag grät. Om de ville avliva henne var det de som skulle ta kopplet och gå in. De tittade på mig som om jag och Bella var lika okloka, och gick därifrån. Det var så svårt att i detta ögonblick vara "andlig" och förstå att framtiden låg i Universums händer, men att valet var mitt. Antingen tillät jag avlivning eller väntade för att se att en lösning snart skulle komma.
Veterinären lade en tröstande hand på min axel. Jag visste inte vad jag skulle göra.
När du inte har facit i hand eller ett manuskript, då är det svårt att veta vad du skall göra.
Av en "händelse" träffade jag en vecka senare en bekant, en kvinna med fem barn, som jag berättade Bella-historien för. Hon ville genast träffa Bella.
Vi åkte till kliniken. Bella kröp fram till barnen och lade sig på rygg.
Familjen älskade Bella och Bella älskade familjen.
Hon kände att det var en trygg familj med rutiner och blev likadan. Idag bor Bella med familjen i Belgien och är en glad och trygg tik.
Ibland är vi snabba med att ge upp då vi inte gillar något. Men ute i Universum fanns en familj som väntade på Bella.
Ibland är det mörkt och läskigt, men slutet är inte färdigskrivet. Vi håller i det osynliga manuskriptet. Believe is Amore!
Mia Mattsson-Mercer