Välgörenhetstårar

Tårarna rann längs mina kinder där vi satt, vi sex kvinnor runt ett bord och diskuterade. De andra tittade förvånat på mig, vad stod på? Jag kunde inte sluta gråta, men jag började plötsligt skratta i näsduken samtidigt som tårarna rann. Nu hade jag verkligen fått värmeslag!
 
Ett familjehotell hade veckan innan kommit till mig och frågat om de fick anordna ett välgörenhetsparty för stiftelsen Animals Without Limits. Jag strålade tydligen ett stort JA, för Jennifer, en av arrangörerna, satte genast igång med att anordna sponsorer och planera kvällens erbjudande till gästerna. Det blev möten med fantastiska sponsorer som erbjöd resor till exotiska platser, vinprovning hos vinodlarfamilj, porträttmålning av duktig konstnär. Massor av företagspersoner ställde upp, jag var i sjunde himlen.
 
Jennifer med familj anordnade grillbuffé med musik och fyrverkerier, vinbar och andra festligheter. Så varför satt jag då och grät?

För oss i Stiftelsen har det varit två tuffa år här i Campania, med lidande djur i svåra smärtor, inga pengar till att hjälpa dem tillbaka till 100 procent hälsa. Och svårighet med att få andra européer att förstå att denna del av Italien har så mycket djurmisshandel och kennelförsummelser. Ingen förstod när jag berättade att det var svårare här än det varit när jag arbetade i Sarajevo för många år sedan.
 
Att leva med att se skadade, påkörda hundar varje dag. Att börja få en slags ångest varje dag när grindarna öppnas och man kör hemifrån, alltid med frågan: ”Hur många ska jag få se idag?” Och att möta ifrågasättande från en del människor om varför vi räddar dessa skabbiga hundar, istället för att avliva dem?
 
Och så plötsligt sitta i ett hav med underbara, generösa och varma människor som vill vara med och hjälpa stiftelsen att kunna göra att större arbete. Mina tårar var glada skimrande tårar som rann nedför kinderna likt banderoller där det stod: ”Jag älskar er, tack!”