Att följa barnens naturliga sätt att kommunicera med djur är en underbar upplevelse. I vårt hem pratar vi inte i termerna ”att tala med djuren” utan det är något naturligt som jag låter Olivia, min fyra åriga dotter, få växa in i och hon får blomstra i sin egen takt.
När vi besökte Stockholm i höstas blev vi hämtade av en bekant och med i bilen fanns också en stor S:t Bernhards-liknande hund, som nyligen hade blivit adopterad från Polen. Plötsligt säger Olivia: ”Hon blöder!” Vi tittade förvånat på Olivia, sedan på hunden. Vi kunde inte se någonting som tydde på någon blödning. ”Där!” säger Olivia och pekar på hennes ena öga. En ung hund med blödning bakom ögat? Vi pratade inte mera om det utan blev avsläppta vid flygplatsen och vinkade glatt adjö. Ett par månader senare fick vi veta att hunden hade haft ett epileptiskt anfall. Kunde det vara det Olivia hade känt och sett?
Vi vuxna kan många gånger stressa på barnen, ibland får de inte avsluta en mening själva. Jimmie, en korsningshund från Grekland, låg och halvsov på sängen när Olivia gick fram till honom och sa: ”He is happy, when it rains...”
Ägaren och jag tittade på varandra och visste båda två att Jimmie avskyr regn. Men vi sa ingenting utan stod tysta och tittade på dem båda. Plötsligt fortsätter Olivia: ”When it rains, the clouds goes away, the moon goes down and the sun up, that’s when Jimmie is happy.”
Tänk om vi alla kunde bevara denna fina gåva och dessutom komma ihåg vilken lycka det var när vi kommunicerade med hjärtat till alla våra medvarelser.
Idag inser jag också hur dagiset som Olivia går på vill ”avprogrammera” hennes känslighet och naturliga intuitiva förmåga, som om det vore ett hinder, något negativt.
Ett öppet hjärta och sinne kan ge oss alla en underbar resa, och att få följa barnens ögon är en inspirerande resa tillbaka till vårt sovande minne från när vi själva var barn. Vårt hjärta har inte glömt kärleken och kunskapen i sitt vilande innersta inre. Och barn behöver inte några redskap, det är helt naturligt för dem att kommunicera med djuren. Kanske kan de hjälpa oss att hitta tillbaka.
Mia Mattsson-Mercer