Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

När Sankt Bernhardshunden Josi gick över till Andra sidan blev matten Greta förtvivlad och lovade sig själv att aldrig mer skaffa sig en ny hund. Foto: Shutterstock

Det är okej att sörja, men sluta aldrig att älska

Krönika
En av de svåraste uppgifterna här i livet som människa, är att våga släppa taget om våra fyrbenta vänner när det är dags för dem att gå vidare. Men det är även svårt att börja våga älska igen.

Ibland frågar jag mig själv varför jag arbetar med att rädda svårt sjuka djur eller äldre gatuhundar, när det oftast är dags att säga adjö till dem. Kanske får jag endast en månad eller ett år tillsammans med dem. Men kärleken är så stor från de hemlösa, det är som att sugas in i en virvelvind omsluten av kärlek. 

Jag minns en händelse för många år sedan, en kvinnas djupa sorg när hennes älskade hund gick över till Andra sidan.

Greta levde tillsammans med sin Sankt Bernhardshund Josi. De var lyckliga tillsammans i ett hem som inte var harmoniskt. Josi blev hennes räddning som alltid fanns där, även då när det gjorde ont. 

Sista kvällsrundan gick de tillsammans på den smala grusvägen och kvinnan kunde då lätta på sitt hjärta. Ibland kunde de ligga tillsammans på en filt och titta upp emot stjärnorna. Gretas ständiga önskan var att hennes vän aldrig skulle lämna henne. 

Ett par månader senare ringde kvinnan mig och grät. Hennes älskade Josi var sjuk. ”När vet man när det är dags?” snyftade hon. Jag försökte förklara för henne att hon skulle försöka slappna av varje dag och ta vara på den tid som fanns kvar. 

”Rädslan måste du stoppa undan. Du kommer att se eller känna energifältets låga vibration när det är dags. Du kommer att veta!” lovade jag henne.

Dagen kom och Josi lämnade jorden. Greta var förtvivlad och lovade sig själv att aldrig mera skaffa sig en ny hund. Smärtan från livet och nu även hennes förlorade vän, var något hon aldrig tänkte utsätta sig för igen. Kvinnan slöt sig i sin kokong av smärta. 

Ett par veckor senare träffade jag henne igen. Inget hade förändrats, hon var bitter och arg på själva livet. Jag kunde känna Josis själ vara bekymrad runt henne:

Hon vågar inte släppa smärtan från livet. Det är den enda igenkännande känslan hon bär med sig. Hon vågade älska mig, men var ändå rädd för att någon skulle ta den kärleken ifrån henne om någon såg den. Hon har så mycket kärlek inom sig och som hon har gett mig. Universum har en låg sång av sorg att inte fler själar kan få komma till hennes famn.  Det är okej att sörja, men sluta aldrig att älska.

That’s Amore!

Annons
Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Shutterstock
Publicerad: 2015-08-13

En nära tanke

Månadens fråga

Tror du på ett liv efter döden?


Prenumerera på tidningen