Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

I veckans krönika talar Mia om hur viktigt det är att vi vågar lite på vår känsla genom att berätta två historier ur sitt liv. Foto: Shutterstock

Känslors trådlösa kommunikation

Krönika
Sven är en vacker guldfärgad hund som övergavs av fyra olika familjer, men som numera bor hos mig. Hans vackra kastanjebruna ögon glittrar av kärlek när han tittar på oss, han får våra hjärtan att smälta.

Sven älskar att mysa med barnen. Hans epileptiska anfall är smärtsamma att bevittna. Vi försöker kontrollera hans anfall med olika mediciner.

När Sven får sina anfall tar min egen kropp oerhört mycket stryk. Djuren överför sin smärta till min kropp. På så sätt kan jag dirigera veterinärerna eller ägarna till var problemet finns. Jag kan inte bota, men peka ut var någonstans i kroppen de har ont.

En del vill veta när det är dags att säga adjö till sitt djur.
“Vill han dö?”, är en fråga jag ofta får.
Under åren på hospis har jag lärt mig att läsa av energierna på djuret när själen anser att det är dags, inte djuret själv.

Jag försöker förklara för min veterinär att djur kan vara lika sjuka som vi människor och i stunden är det så jobbigt att de bara vill dö. Men själen kanske inte är redo. Det är ingen röst som talar till mig utan det är energierna som kommunicerar.

Svens anfall är precis som att stark elektricitet går genom min kropp. Mitt hjärta eskalerar och musklerna spänner sig. Nästa dag känns det som om jag sprungit ett maratonlopp, otränad.

Abby var en liten hund som vi hittade sjuk på en bensinstation. När vi transporterade henne till vår veterinär kittlade min näsa hela tiden, jag kunde först inte förstå varför.

Min veterinär och jag samarbetade och fascinerades över varandras kunskaper. Jag fortsatte att nysa och det kliade i min näsa. Jag bad min veterinär att undersöka Abby’s näsa. Röntgenbilden visade en stor överraskning!

Hennes hörntand hade fått en ordentlig smäll troligtvis av en bil. Tanden hade gått rakt upp genom gommen och in i näsan. Såret hade självläkt, inga sår syntes när Abby genomsöktes. Med ett speciellt verktyg fick de, efter två timmars operation, ut tanden genom hennes ena näsborre.

Många gånger känner vi något, men som barn kan vi ha svårt att sätta ord på känslorna. Vi bara vet! Men ju mer vi vågar lita på känslan desto fler ord finner vi och kommunikationen kan flöda fritt.

That’s Amore!

Mia Mattsson- Mercers tog hand om lilla hunden Abby.
Djurkommunikatören Mia kände att det var i hunden Abbys nos som hon skadat sig. Foto: Privat

Annons
Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Shutterstock
Publicerad: 2014-10-02

En nära tanke

Månadens fråga

Tror du på ett liv efter döden?


Prenumerera på tidningen