Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

Med kärlek till hunden Max

3
Krönika
Hunden Max lurade sig förbi vakterna och försvann in på basen. Han fann vägen till veterinären och dörren stod öppen, städerskorna hade tvättat golvet och vädrade.

Den vite fårhunden Max

Den vite fårhunden Max räddades av volontären Susi.
FOTO: PRIVAT

 

Hunden Max lurade sig förbi vakterna och försvann in på basen. Han fann vägen till veterinären och dörren stod öppen, städerskorna hade tvättat golvet och vädrade.

 

Innanför fanns receptionen, han satte sig ned och väntade. Receptionisten tittade upp men såg ingen, men hon kände att någon hade kommit in och bestämde sig för att stänga dörren. "Nämen, vad är detta?" utbrast hon efter att ha rundat disken.

 

En stor vit hanhund med ett infekterat ärr över ansiktet, mager och smutsig, satt där och viftande på svansen. Receptionisten fann ett microchip på honom och slog upp det på datorn.

 

Max ett år tillhörde en familj som hade flyttat tillbaka till USA för sex månader sedan! Max lade sig ned bakom hennes stol och somnade. Efter mycket letande fick hon tag i familjen. Nej, de ville inte ha hunden, han hade de adopterat bort innan de lämnade landet. Men till vem visste de inte!

Annons

 

Jag fick ett samtal med frågan om jag kunde hjälpa dem med att ta hand om Max inom tre timmar, trots att jag befann mig 1200 km från veterinärkliniken, för de skulle stänga kliniken för helgen. Jag kände genast att Max var någon speciell, även om jag inte sett någon bild på honom, det var en stark vibration. Det hör till saken att jag dagligen får en massa brev från personer som vill att jag ska hjälpa, men att finna hjälp snabbt på ett ställe med hundratals hundar i nöd är nästan omöjligt.

 

Jag började ringa runt, jag satte in en annons på nätet och efter två timmars nervöst ringande och skrivande fick jag ett svar från en tjej som sa hon kunde hämta upp Max, men hon kunde "bara" ha honom 24 timmar.


12 timmar senare fick jag ett e-mejl:
“Jag kan ha honom fyra dagar, min man vill åtminstone träffa Max”.
Jag log lite för mig själv, det gav mig mer tid att söka efter ett nytt fosterhem. Max var stor fårhund och han fick träffa vår veterinär Carlos som kände igen honom: "Visst han blev påkörd som valp och hade en punkterad lunga!


Max hade fått gå igenom mycket i sitt unga liv, och nu blev han skräckslagen när den tillfälliga matten lämnade huset. Han ylade, han åt upp saker, han var hysterisk. Jag blev nervös när jag fick veta det, ingen vill adoptera en hund som har separationsångest!


Mannen kom hem från affärsresan och fick träffa Max, efter det fick jag inte längre några e-mejl. Stressad började jag skriva att de var tvungna att höra av sig till mig, vi hade en familj som möjligen var intresserad. Då fick jag svar. De vägrade ge upp Max, mannen var upp över öronen förälskad i Max!


Jag blev så full i skratt, här hade jag “målat fan på väggen” av rädsla och de var rädda att inte få adoptera Max. Nu, två veckor senare, är Max lugnare då han har insett att han får stanna. Mannen älskar Max så mycket att hustrun nästan är lite avundsjuk.


Rädslan var stor mellan oss alla på grund av en stor kärlek till Max. Max hade rädsla för att bli övergiven igen, med rädsla fick vi kaos, men tack och lov blev slutet lyckligt. That's Amore!


Mia Mattsson-Mercer



Publicerad: 2011-12-15

Facebook-kommentarer

Medlemskommentarer

3
15 dec 2011 20:10
Medkänsla och barmhärtighet är vad världen behöver, även för djuren. Jag blev så lycklig när jag såg hur central och viktig plats dessa djur har här på Nära, som handlar om andlighet! Andlighet och kärlek är ett och samma, och djuren är änglar som vi har ett ansvar för, vilket många människor missar (fast vi själva till stor del är djur). Jag tror att som vi människor behandlar djuren så behandlar Gud oss. Och denna separationsångest hos ett tidigare övergivet djur visar i så hög grad hur mycket känslor dessa medvarelser har. Många säger att man inte ska överföra sina egna mänskliga känslor på ett djur, men ytterligheten åt andra hållet är (än så länge) dominerande här på jorden: de flesta tillskriver ju inte ens djuren känslor, eller deras rättighet till ett värdigt liv. Men det finns människor med ett hjärta, tack och lov!
17 dec 2011 23:38
Hej Agnes, Jattefint inlagg. Jag brukar saga att titta pa hur personen klappar ett djur sa kommer han/hon att klappa dig. Vi overfor inte mannskliga kanslor pa djuren vi kommunicerar i energier och vi har samma energier med olika hastigheter. Vi har alla samma kanslor och vi alla har olika nivaer av olika slags kanslor. Karlek ar nagot som vi ger och tar emot och vi alla kan inte leva utan det. Stor kram Mia
21 dec 2011 13:30
Har nu läst alla dina krönikor och tåranrna rullar ner för kinderna, det är både lyckliga tårar och ledsna tårar. Du är en beundransvärd & fantastisk människa och du lever ett, på många sätt, avundsvärt liv. En julklapp till AWL är på väg. //charlottaf
Skriv kommentar
Du måste vara inloggad för att delta

Inte medlem än?

Som medlem kan du...

  • Kommentera artiklar, delta i diskussioner och ge bilder "tummen upp"
  • Skapa din egen sida, eget fotoalbum och mycket mer

En nära tanke

Månadens fråga

Tror du på ett liv efter döden?


Prenumerera på tidningen