Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

Var uppmärksam på kärlekens kraft

5
Krönika
Jag älskar att följa med min dotter Olivia till ridskolan. Den ligger nära där vi bor i södra Tyskland. Det är en liten men gemytlig ridskola med bara fyra lektionshästar och tjugo privathästar.

familj med två hundar som går på en strand i solnedgång, blåaktig bild

Djur kan ha en alldeles speciell utstrålning som gör att deras blotta närvaro upplevs som helande. Kärlekens kraft måste man vara uppmärksam på.

FOTO: SHUTTERSTOCK

 

Jag älskar att följa med min dotter Olivia till ridskolan. Den ligger nära där vi bor i södra Tyskland. Det är en liten men gemytlig ridskola med bara fyra lektionshästar och tjugo privathästar.

En mellanstor hanhund välkomnar oss när vi stiger ur bilen. Hunden har guldfärgade lockar som skimrar vackert i solen. Jag blir förälskad!

Olivia springer in och börjar göra i ordning sin lektionshäst, en stor vacker valack som nyfiket snusar i hennes hår. Olivia fnittrar förtjust.

 

Under tiden Olivia rider så står jag och tittar från en läktare som är i jämnhöjd med ryttarna. Den guldlockiga hunden kommer fram till mig igen för att bli klappad. Plötsligt väcks djupt bevarade minnen inom mig och bilder strömmar genom mig.

Annons

 

Mina ögon fylls av tårar, kanske bara under en så kort tid som trettio sekunder. Den tid som det tar för minnena att flyga genom mitt inre och fylla mitt hjärta med kärleksfull smärta.


Jag minns Julian, en guldlockig hanhund som vi hittade nere i Italien på en stekhet, trafikerad väg. Han var svårt utmattad och kunde inte resa sig. Vi insåg snabbt att han var blind och hur länge han hade legat ute i hettan vet vi inte. Hans kropp var ordentligt uttorkad och när jag drog min hand genom hans päls så fann jag massor av fästingar.

Min vän Rita talade om för mig att hon kunde ta hand om honom tillsammans med sina fyra andra hundar. Vi hade inte fått vart hospice ännu och var beroende av fosterhem för att kunna hjälpa behövande hundar.

Olika tester togs på Julian hos vår veterinär. Resultatet på proverna visade att han hade en ovanlig hjärnsjukdom. Sjukdomen kunde hållas under kontroll en tid, men ingen kunde spekulera i hur lång tid han skulle ha kvar i livet.

 

Julian viftade glatt på svansen och visade en underbart positiv livsglädje. Djurs kämpaglöd och positiva inställning imponerar på mig och jag ser dem som våra bästa livscoacher.

 

När Julian hörde min röst samtidigt som han kände mina vibrationer så följde han glatt efter mig med svansen viftandes. Människor som mötte honom beundrade hans positivitet och blev också förälskade i honom. Han hade en slags utstrålning som alla ville få ta del av. Det var som om han helade oss.

 

De andra hundarna hos Rita höll sig i bakgrunden, som om de lät honom få all uppmärksamhet och de visade ingen avundsjuka.

 

Rita skickade mig ett fotografi där Julian kom springandes tillsammans med hennes andra hundar på ett öppet fält. Vilken glädje! Julian fick uppleva frihet tillsammans med sina hundkompisar.

 

Efter ett par veckor började Julian få epileptiska anfall. Trots medicinering så kom anfallen allt oftare och de blev också svårare för honom. Hans kropp tog mycket stryk av anfallen. Vi visste det var dags att släppa honom fri. Det var dags för Julian att få dansa med vinden. Många sa adjö till honom. Jag var tillsammans med honom in i det sista.

 

Julian fick uppleva kärlek och omtanke och han gav åtskilligt tillbaka till oss alla. Han slapp vara ensam på en stekhet väg. Vi släppte hans ande fri. Nu kunde han springa tillsammans med sina andra vänner på den alltid gröna ängen i evighetens land.

 

När Olivia var färdig med ridlektionen så körde vi hem. Som den mest naturligaste sak frågade Olivia mig: ”Mamma, varför grät du på läktaren?” Jag blev överraskad! Hur hade Olivia kunnat uppmärksamma de trettio sekunderna som jag grät under tiden hon red?

 

Fina Olivia lär mig ständigt mer om känslighetsvibrationer att se ljusets kraftfullhet från alla vinklar i livet. Att vara mera observant så att jag inte missar de små signalerna i livets storhet, även fastän man sitter på hästryggen.

That’s Amore!

 

Mia Mattsson-Mercer

 

 

hunden Julian springer, gulaktig bild

Hunden Julian springer på ett öppet fält.

FOTO: PRIVAT

 

hunden Julian, porträttbild

Hunden Julian hade en alldeles speciell utstrålning som Mia Mattsson-Mercer beskriver som helande.

FOTO: PRIVAT

 

Mia Mattsson-Mercer och hunden Julian

Mia Mattsson-Mercer och hunden Julian. Han springer numera på evighetens grönaste ängar.

FOTO: PRIVAT


Publicerad: 2012-09-06

Facebook-kommentarer

Medlemskommentarer

5
6 sep 2012 07:40
Så vackert!
6 sep 2012 08:47
Så rörande och fint skrivet. Precis så känner jag med Orbit som hittades blind och mycket gammal på gatan...en alldeles speciell magisk känsla och även mina hundar verkar förstå att han är annorlunda, de låter inga andra hundar komma i närheten av honom och tar stor hänsyn. Orbit är också på väg ....jag inväntar bara hans vink om när samt om han vill ha hjälp. Tack för en mycket fin berättelse, sitter här med tårar och ett leende på mina läppar ~ ♥ ~
7 sep 2012 07:40
Tack Camilla <3!><3 stor kram lotta och en annu storre till orbit och alla dina andra underbara fyrbenta vanner.>
8 sep 2012 07:32
Hej mia.vad fin han var. Verkligen vacker.kram
11 sep 2012 13:07
hej Sanna, Tack, Han var underbar <3 ett kort mote men jag saknar honom enormt. kram mia>
Skriv kommentar
Du måste vara inloggad för att delta

Inte medlem än?

Som medlem kan du...

  • Kommentera artiklar, delta i diskussioner och ge bilder "tummen upp"
  • Skapa din egen sida, eget fotoalbum och mycket mer

En nära tanke

Månadens fråga

Upplever du att fler män blir intresserade av andlighet?


Prenumerera på tidningen