Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

Mias son Max övar på att prata med ett 3-4 veckor gammalt lamm. Foto: Anke Gunkel

Våra djur talar bara ett språk

Krönika
Att jag kommunicerar med djuren tycker Max är väldigt fascinerande. "Hur gör du mamma?” frågade han en dag, ”Har djuren en röst?”. Jag förklarade för honom att jag inte vaknade upp en morgon och hörde djuren prata, utan det har växt fram genom åren.

Jag hör inga röster, det är energier med snabba bildfrekvenser som jag översätter med mina egna ord. Jag blundar och känner med sinnena. Jag ser också djurens energifält omkring dem.

 

Numera arbetar jag med att läsa av sjuka djur på vår veterinärklinik i Italien. Runt omkring djurens kroppar ser jag som ett vibrerande fält, likt solen. Ibland är fältet starkare och ibland svagare. Precis som vår dimmer till vardagsrumslampan. Max och jag skruvade på knappen och fick fram olika styrkor.

 

Många gånger är det färger i energifältet. För mig är det lättare att läsa av djur än människor. Djur har inte lika många olika färger samtidigt och de skiftar inte lika ofta som hos människan.

Max tog en tugga på sin frukostmacka och frågade: ”Vilken färg har jag?”.

Annons

”Du är grön och skön!”, svarade jag.

 

Skrattande gick Max ut i det varma solskenet för att kommunicera med djuren. Hans glädje var stor, när han kom tillbaka. Han hade träffat hundar, fåglar och myror.

”Mamma! Djuren kommunicerar inte med massa olika språk som vi människor. De har ett och samma.”

”Vad säger hundarna, fåglarna och myrorna?”, frågade jag Max.

”Att de älskar mig och jorden! Men att vi ska sluta skräpa ned.”

Jag fnissade åt hans fina kommentar.

 

Under dagen fick jag hem en ny klient. En liten, beige hanhund med väldigt svaga energier. Det var som ”glapp i kontakten”, energierna vibrerande ojämnt. Färgen runt omkring honom var gul, svagt gul. Hunden Sam stod sidan om ägaren, stillsamt.  Jag kände att Sam gärna ville stanna kvar hos sin familj. Utan att säga adjö till hunden gav ägaren mig kopplet och körde därifrån. Det tog tid innan Sam öppnade upp för att kommunicera med mig. 

 

Mina 13 hundar hälsade på honom och accepterade honom in i flocken efter endast en minuts sniffande. Från hunden kände jag massor av missförstånd från familjen! Rädslan for att dö ensam eller att bli övergiven var stor inom Sam.

 

En kväll när hans förra familj kommit hem hade Sam legat i sin egen avföring. Han straffades! När det hände i deras bil fick de nog. Familjen ville avliva honom men veterinären vägrade. Min organisation var sista utvägen.

 

Vad familjen inte förstod var att Sam led av epilepsi. När han fick ett anfall kissade och bajsade han ned sig. Det var därför jag fick känslan av ”glapp” i energifältet. Han förlorar ideligen massor av energi. I morgon ska vi träffa en veterinär som ska undersöka Sam och ge honom rätt medicin. Jag ser i hans energifält att det finns hopp, tillsammans!

 

That’s Amore!

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Anke Gunkel
Publicerad: 2014-04-24

Relaterade artiklar

Facebook-kommentarer

Medlemskommentarer

Skriv kommentar
Du måste vara inloggad för att delta

Inte medlem än?

Som medlem kan du...

  • Kommentera artiklar, delta i diskussioner och ge bilder "tummen upp"
  • Skapa din egen sida, eget fotoalbum och mycket mer

En nära tanke

Månadens fråga

Upplever du att fler män blir intresserade av andlighet?


Prenumerera på tidningen