Annons
Annons
Annons

Tidningen Nära på Instagram

Instagram
Annons
Annons

Näras meditationslista

Näras favoriter 1

Likt en lotusblomma kan någon som vuxit upp under hemska förhållanden utvecklas till något vackert, när hen finner ljuset. En fin liknelse av Per Ola Thornell. Foto: Shutterstock

Vi är som lotusblommor

2
Krönika
Min uppväxt var allt annat än bra. I mitt hem fanns både missbruk, våldsamma bråk och frånvaro av kärlek. I vuxen ålder har jag många gånger skyllt mitt mående, mina brister och fel på mina föräldrar.

Idag när jag arbetar med andlig utveckling och som terapeut möter jag ofta människor som gör likadant som jag gjorde. Och jag förstår dem. Det är lätt att göra antagandet "det är på grund av föräldrarna som vår självkänsla är så låg". Om våra föräldrar bara varit annorlunda skulle vi kunna vara fyllda av kärlek till oss själva.

 

Det ligger en del sanning i detta, men långt ifrån hela sanningen. Det våra föräldrar eventuellt gjorde mot oss, oavsett vilka kränkningar de utsatt oss för, så är de milda jämfört med de som vi själva utsätter oss för.

 

Självförakt för med sig oduglighetskänslor, relationsproblem, önskningar om plastikoperationer, makt, girighet, egoism. Ibland söker man desperat en väg ut genom personlig utveckling eller flykt i alkohol, droger, sex eller shopping. ”Om-jag-bara"-syndromet gör sig påmint. Om jag bara fick ett nytt jobb, en viss relation, går ner i vikt, startar ett nytt projekt, träffar rätt terapeut och så vidare – då kommer det bli bättre.

Annons

 

Det är som en såpopera som inte tar slut. Ofta saboterar vi våra nya val genom att förstöra det vi satt oss för att lyckas med, bara för att bekräfta vår oduglighet och säga ”Gode Gud – varför sviker du mig, nu har jag misslyckats igen”. Eller ”Gud – varför träffar jag alltid fel man?”. Ännu en gång så skyller vi på någon annan.

 

Innerst inne vet vi att detta är fel. Vi har ett ansvar. Och att veta att vi inte är de vi vill vara, att veta att vi väljer vara kvar i smärta, mörker och förnedring är den största kränkning vi kan utsätta oss för.

 

Men när vår smärta blir oss övermäktig, när vi är nere på knä bokstavligen eller symboliskt, då är vi nära lösningen. I detta tillstånd är vi redo att kapitulera och släppa taget om illusionen om våra föräldrar, våra minnen, våra beteenden, vår oduglighet och litenhet.

 

Livet slutar inte när vi ger upp, det är då det börjar. När vi låter ljuset inom oss få växa, när vi lämnar över våra liv i händerna på en kraft starkare än oss själva, ser och känner vi vår storhet. Vi blir de värdiga, ödmjuka och kärleksfulla varelser som vi alltid varit innerst inne, under all lera, under allt skräp.

 

Lotusblomman är en underbar blomma som växer i träsk och otillgängliga sumpmarker. Men den behöver liksom allt annat levande tillgång till ljus. Och när ljuset träffar knoppen så växer och utvecklas blomman, får sin lyster, sin kraft och underbara doft.

 

Per Ola Thornell

Text: Per Ola Thornell
Foto: Shutterstock
Publicerad: 2013-09-24

Relaterade artiklar

Facebook-kommentarer

Medlemskommentarer

2
1 okt 2013 08:41

Hej

Jag är en kvinna på 50 år,som har själv växt upp med alkoholmissbruk,slagsmål,otrygghet som barn .Men det räcker inte,jag hade en lärare i småskolan som berättade hur oduglig jag var, för att mina föräldrar skillde sej och min pappa var alkoholist.Vi var 3 flickor i min klass som hade pappor som var alkoholister,och vi var hennes hackkycklingar,vi var inte värda nånting i hennes ögon.Men så gör jag ett stort misstag själv,väljer en man åt mej som inte är dugg bättre.Han har alkoholproblem,men han utövar maktmissbruk också,men tur var att jag lämdade honom för ca 6 år sen.Jag har 2 barn,en son på 26 år och en dotter på 16 år.Min son har haft  drogproblem i ca 6 år och med drogproblemen kommer spelmissbruk,så när jag gjorde mej av med två missbruk så kom det in två nya missbruk.Jag har en syster och 2 bröder och de har alkoholproblem.Min syster tycker om att berätta åt mej hur oduglig jag är,hon ringer ofta och skäller på mej.Mitt företag gick i konkurs för ca ett år sedan,för jag orkade inte sköta det mer,vänner försvinner en efter en.Det gör att man börjar fundera ,att vad har jag för fel,jag förstör allt runt mej,allt jag rör eller jag har att göra med förstörs.Jag klarar inte av nånting.De här sista 6-7 åren har jag bara försökt att överleva jag har inte levt.Men nog är det väl nån mening med allt dethär.

Hulda 

1 okt 2013 10:43

Hej Harriet! Jag blir väldigt berörd när jag läser ditt inlägg. Med den bakgrund du berättar så upplever jag att du har haft och fortfarande har det tufft. Men jag vill ändå försöka ge dig lite hopp. Det finns en lösning som fungerar för väldigt många människor och som kan fungera för dig med. Av hela mitt hjärta rekommenderar jag dig att söka dig till ett ACA-möte. ACA är ett 12-stegsprogram för vuxna barn till alkoholister och andra dysfunktionella familjer. Sök på nätet så hittar du säkert en grupp nära dig. De som går på dessa möten är människor som har och har haft liknande situtaioner och samma problem. Mötena är anonyma, de kostar inget och det finns ingen som kräver något av dig. Mötena och människorna där kan hjälpa dig finna sinnesro, frihet och en chans att må så mycket, mycket bättre. Det är du värd!!! Jag önskar dig allt gott i livet! /Per Ola

Skriv kommentar
Du måste vara inloggad för att delta

Inte medlem än?

Som medlem kan du...

  • Kommentera artiklar, delta i diskussioner och ge bilder "tummen upp"
  • Skapa din egen sida, eget fotoalbum och mycket mer

En nära tanke

Månadens fråga

Upplever du att fler män blir intresserade av andlighet?


Prenumerera på tidningen