Utan total öppenhet så sker inga förändringar och inget framåtskridande.Hennes farmor hade en nära-döden-upplevelse. Och när sonen Otis föddes, var det just farmors blick Caroline af Ugglas såg i hans ögon. Den folkkära artisten tror på andlighet, men samtidigt skrämmer den henne. Hon vet ju att spökena finns där, utanför…TEXT: JOHNNY ALRUP, FOTO: PER ARVIDSSON
– Jag ser mig själv som en i grunden andlig person med en stark barnatro, men en person som vill ha konkreta bevis för allt jag ser och hör. Människor som står mig nära har upplevt saker som inte går att förklara – saker som jag ändå tror på därför att dessa människor är trygga och jordnära människor som jag litar blint på. Jag vet att de aldrig skulle hitta på sådana här saker!
– Jag tror på det men är samtidigt rädd för det, därför att barnet i mig alltid har varit rädd för spöken...
Caroline af Ugglas är en av de ärligaste och mest rättframma människor jag känner. Både musikaliskt och som privatmänniska. Hon går alltid sin egen väg, utan att bry sig så mycket om vad omgivningen tycker och tänker. Och hennes kavata Pippi Långstrump-attityd har fört henne rakt in i den svenska folksjälen. Hon har blivit något så unikt som folkkär, en hedersbetygelse och kärleksförklaring från en hel nation som är väldigt få förunnat!
– Egentligen finns det inte plats för andliga funderingar i min, som småbarnsförälder och hårt arbetande artist, till brädden fyllda vardag, säger hon. Att jag dessutom är hypokondriker av rang och ständigt letar märkliga knölar på kroppen kräver också sin tid. Men jag är ju samtidigt en väldigt öppen person som lever efter mottot att utan total öppenhet så sker inga förändringar och inget framåtskridande.
– Sedan är förstås frågan hur jag reagerar om något oförklarligt verkligen skulle hända mig. Jag vet ju med mig att jag inte är så kaxig när jag smyger upp för att gå på toaletten på natten. Då jag stint tittar ner i golvet innan jag snabbt tänder lyset för att inte se spökena, som jag vet finns utanför mitt hus där jag bor långt ute på landet.
Spöken passerar tomten
Att spökena eller andarna, eller vad de nu ska kallas, finns där det vet Caroline.
– Min granne har sett dem, berättar hon. Både hon och hennes femårige son. Många gånger dessutom. Och hon är en snygg och rationell affärskvinna, som hämtad ur en amerikansk TV-serie. Med andra ord fjärran från den bild man har av människor som förknippas med andliga kontakter och synskhet.
– Men hon vet att jag är lite rädd av mig och har därför lugnat mig genom att berätta att andarna verkar väldigt lugna och trygga och inte ett dugg osaliga. Inga skrik eller andra oljud har hörts, utan de brukar bara helt fredligt passera förbi tomten på väg ner mot vattnet i närheten. Mitt hus verkar de inte minsta intresserade av.
Caroline berättar att för länge sedan fanns det en livligt trafikerad ångbåtsbrygga nedanför hennes hus. Där fanns också roddbåtar som transporterade mindre bemedlade passagerare in mot Stockholm över vattnet. Och även om Caroline inte vill spekulera i vad som händer på hennes tom nattetid, så är det ingen vild gissning att många av de dalkullor som fotvandrade ner till Stockholm passerade just där. Och flera av dem blev säkert kvar där vid bryggan i Kungsängen eftersom det var vanligt att de tog jobb som roddarmadamer och mot ersättning rodde passagerare över Stockholms vattendrag. Om det är dem som människor med gåvan kan se som skuggor om nätterna är förstås omöjligt att svara på... men omöjligt är det långt ifrån!
– Det är väl inte heller omöjligt att jag själv skulle kunna få uppleva en del andliga fenomen om jag bara ville och vågade, säger Caroline.
Ande tackade för blomma
För gåvan att se och höra finns definitivt i släkten. Carolines älskade farmor, som blev 97 år och som var hennes stora hjältinna och föredöme, pratade ofta med sin döde make via ett medium som hon brukade besöka. Maken dog alldeles för tidigt och lämnade ett stort, stort tomrum efter sig i farmors liv.
– Farmor berättade att en gång när hon var på väg till sitt medium för en seans, så gjorde hon en avstickare till kyrkogården för att lägga några rosor på makens grav. På vägen till gravplatsen fick hon plötsligt se ett bekant namn på en gravsten och när hon kollade årtalet när han var född, så insåg hon att det var en gammal klasskamrat till henne som låg där. Han hette Ivan och farmor tog en av rosorna ur sin bukett och lade den på klasskamratens grav innan hon gick vidare till sin makes grav.
– När hon sedan träffade sitt medium, så förklarade denne att det just den dagen var omöjligt att få någon kontakt med farmors make. Anledningen var att en man, som påstod sig heta Ivan, blockerade vägen och envisades med att vilja tacka för blomman han just fått...
– Farmor var en mycket ärlig och vederhäftig person och att hon skulle ha hittat på den här historien finns helt enkelt inte. Och att mediet skulle ha kunnat hitta på det där med den tacksamme Ivan, är ju precis lika osannolikt. Nog tycker åtminstone jag att den här märkliga historien väcker en hel del frågor och befäster tron på att det finns betydligt mer mellan himmel och jord än vi på vetenskaplig väg kan förklara.
Frisk hund började halta
Caroline säger att många av oss säkert skulle kunna se och höra saker om vi bara ville öppna våra ögon och öron för annat än det vi vant oss vid. Men att vi, precis som hon, nog är för rädda för att riktigt våga.
– Jag tror att jag medvetet stängde av min eventuella kontakt med det övernaturliga på den tiden jag åkte runt på slott, herresäten och gamla sekelskiftesvåningar och reparerade kristallkronor, berättar hon. Jag lärde mig detta lite ovanliga hantverk av farmor och ofta arbetade jag helt ensam i gamla hus och paradvåningar. Dessutom ofta sent på kvällen. Så märkliga knäppningar och andra mystiska ljud tillhörde definitivt vanligheterna. Hade jag då gett efter för min naturliga rädsla, istället för att skärma av allt jag hörde, så hade jag kanske fått träffa ett spöke!
Men ska sanningen fram så har Caroline personligen sett hur märkliga och oförklarliga krafter gjort sig påminda. Och hon ser lika häpen ut idag när hon minns händelsen, som hon säkert såg ut när det hände för många år sedan.
– Jag har ju alltid haft djur av olika slag omkring mig och som barn hade jag bland annat en hund, en drever som hette Yr, berättar hon. En dag började han plötsligt, och utan anledning, att halta kraftigt och markerade att han hade fruktansvärt ont i höger bakben. Vi tog honom förstås till veterinären men där kunde de bara konstatera att det inte fanns minsta fysiska fel på Yr. Trots att han vägrade att sätta ner tassen och ylade av smärta bara vi nuddade vid benet. Så, efter tre dagar, var han lika plötsligt helt symtomfri. Vi fattade naturligtvis ingenting!
– Men efter ett par dagar ringde kvinnan som ägde Yrs mamma och berättade att någon väldigt tråkigt hade inträffat. Hunden hade nämligen brutit höger bakben på tre ställen och gått med det hängande i luften i tre dagar innan de var tvungna att avliva henne. När vi kollade datum och klockslag visade det sig att Yrs mamma brutit benet nästan på minuten samtidigt som Yr började halta. Och han blev frisk igen samma dag som hans mamma avlivades. Även då nästan på klockslaget. Förklara det den som kan. Jag kan bara konstatera att det hänt och att jag själv var vittne till det...
Med gammelfarmors blick
Carolines farmor berättade också för sitt barnbarn om den gången då hon som liten drabbades av en barnsjukdom. Caroline minns inte om det var mässlingen eller scharlakansfeber, men farmodern var i alla fall med om en nära-döden-upplevelse som hon mindes lika starkt mer än åttio år senare.
– Hon hävdade att hon faktiskt dog för en stund, säger Caroline. Hon upplevde det omtalade ljuset och fick träffa sina döda morföräldrar innan hon lika plötsligt var tillbaka i sin sjuka, men ändå levande, kropp igen.
En annan händelse som Caroline finner lite märklig, är då hon för ett par år sedan var höggravid och väntade på att få föda sonen Otis.
– Tre veckor före nedkomsten ramlade plötsligt farmor och hamnade på sjukhus. Från att ha bott själv och varit ganska frisk och kry, förvandlades hon till en liten bebis som låg och sparkade med benen i luften och bara kunde säga da-da. Några få dagar innan Otis föddes så dog farmor... men när han dök upp så kunde varken jag eller någon annan i familjen göra annat än skratta för han var, och är fortfarande, en kopia av farmor! Samma sätt att röra sig, samma uttryck, samma utseende, samma ögon. Han är helt enkelt otroligt och nästan skrämmande lik sin gammelfarmor!
– Jag vet att det låter jätteflummigt och kan förstås inte bevisa något, men det känns onekligen som att farmor lever vidare i sitt barnbarnsbarn. Men jag vet också att ingen heller kan bevisa motsatsen...