De döda missar inte sin begravning

AV: BENNY ROSENQVIST

De anhöriga är alltid med oss den första tiden efter att de gått över till Andra sidan. Har de flera nära, så är de hos alla för att hjälpa och stötta. Det är med förtvivlan de ser hur ledsna vi är, för de inser att vi oftast inte kan förstå hur bra de egentligen har det. Att det har infunnit sig ett lugn i dem efter döden, en frid som de inte kände när de levde.

Ofta är vi människor inte så reflektiva precis när någon har gått bort, vi tar inte tillvara de tecken som de ger, märker inte att de är omkring oss. Och de är inte så vana heller att använda sin förmåga att visa att de finns hos oss, så de kan vara lite otydliga i början. Men de är med oss när vi är ledsna, då finns de där för att trösta. De finns med vid planeringen av sin på begravning för att via sina tankar påverka oss anhöriga så att det blir rätt, enligt deras önskemål. 

De är också med oss precis före själva begravningen, för att kolla av energierna på den plats där ceremonin ska hållas. Oavsett om det är en kyrklig eller en borglig ceremoni. Och oavsett vilken religion vi tillhör. Den som är död finns inte i kistan, där ligger bara själva ”förpackningen”. Själen har redan vid dödsögonblicket lämnat kroppen.

Ljuset föll med en duns

De döda tycker det är märkligt att se sig själva ligga där, samtidigt som står bredvid, mitt i det som sker i kyrkan.
– Jag har varit på ganska många begravningar och har vid de flesta tillfällen sett den döda stå bredvid kistan, eller sitta bredvid någon av de sörjande. Jag har också sett hur de försökt sända ljus och healing i den sorg som folk känner och även varit med om att de gett tydliga tecken på sin närvaro. Och jag vill gärna dela med mig av det jag upplevt.

En gång var jag på en nära, manlig väns begravning. Han var väldigt estetisk, en sann konstnärssjäl som tyckte om – även i livet – att få mycket uppmärksamhet. Han gillade att göra ”entréer”. Och när han begravdes lyckades han välta ett stort kyrkoljus mitt under begravningsgudstjänsten. Det föll med en väldig duns och stearinet stänkte över stengolvet. Ingen som var där kunde förstå hur ett så stort ljus plötsligt, och helt oförklarligt, kunde trilla.

– Men jag fick en blick av honom och hans underbara leende. Det var ett förnöjsamt leende, ungefär som om han tänkte: ”Jag lyckades!”. Han såg väldigt harmonisk ut, all den smärta som funnits i hans ansikte efter en lång sjukdom var helt borta. Han såg fräsch ut, som om han varit på en lång semester. Och hans ögon glittrade mer än någonsin.

En annan gång var jag med när en frisörkollega och nära vän begravdes. Han hade framfört ett önskemål innan han dog, han älskade golden retriever-hundar och han ville att det skulle vara tio stycken i kyrkan som tog adjö av honom. Jag pratade med prästen, en modern man, och han och tyckte att det var helt okej.

Så jag åkte ner till Limhamnsfältet där jag brukar rasta mina egna hundar, där visste jag att det fanns många golden-ägare. Efter att ha pratat med dem fick vi ihop tio hundar som kunde vara med. Vi tog av dem kopplet inne i kyrkan och alla tio hundarna gick fram och satte sig på rad framför kistan. Då såg jag min vän stå och klappa dem allihop. Det var en så vacker bild, att se honom med alla dessa hundar. Sedan gick hundarna tillbaka till sina ägare. Det var magiskt.

Kärlek till oss i kyrkan

Jag vill också berätta om begravningen av en karismatisk, färgstark och duktig människa som levde livet intensivt. Det låg mycket blommor på kistan efter att många varit framme och tagit farväl. När så barnbarnet som hon älskade mycket pratade till henne, trillade samtliga blommor ner mot honom. Då såg jag den döda kvinnan med en lång stilig man vid sin sida, han höll om henne.

Kvinnan hade en stor sjal omkring sig och hon såg så harmonisk och lycklig ut. Samma kvinna kommer hem till mig varje jul och busar med min julgransbelysning genom att tända och släcka den. Plötsligt ser jag henne stå där och skratta mot mig. Hon kommer med små meddelanden som hon vill att jag ska ge till hennes familj.

I somras dog plötsligt en mycket nära vän till mig, just som hon var mitt i livet. Det är så konstigt, att människor kan vara som mest levande, lyckligast och gladast och ha en otrolig utstrålning, precis dagen innan de lämnar jordelivet. Så var det med min vän, som hade en förmåga att alltid bry sig mer om andra än sig själv. Hon hade många fantastiska egenskaper, som att uttrycka sig vackert med ord, något som jag kommer att sakna länge.

På begravningen, som för mig var väldigt jobbig, fick jag se både min vän, hennes mamma och en manlig vän till mamman stå nära varandra. Min vän såg både glad och förvirrad ut, hennes uttryck sa att hon inte riktigt accepterat det som skett, hon var inte beredd. Men hennes mamma som varit död i några år, var så glad att få se henne igen. Det var en fantastisk begravning på det sättet att hon och hennes anhöriga sände sådan kärlek till oss som satt där i kyrkan, så det svåra kändes plötsligt inte lika tungt. Istället spreds det en magisk kärlek omkring oss.

Det var jordbegravning, hennes anhöriga stod alla vid kistan ute på kyrkogården. Och då, lite längre bak vid ett träd, stod de återigen – min vän, hennes mamma och den man som också synts inne i kyrkan. Vid ett tillfälle gick min vän fram och lade armen om sin man. Hon pussade honom på kinden. Han var otröstlig under hela begravningen, men just vid det tillfället så såg han lite lugn ut.

I förra veckan var det en duva som satt på mitt balkongräcke och lät så intensivt, det var strax innan jag skulle ha en sittning. Det märkliga var att fågeln satt kvar, trots att min hund Angelo som är en fågelhund, kom ut på balkongen. Då förstod jag att det var min vän som kommit, men jag visste inte riktigt vad hon ville säga mig. Under själva sittningen såg jag duvan igen. Jag pratade med min klient om detta, då visade det sig att hon var barndomskamrat till min bortgångna vän. Jag hade ingen aning om att de kände varandra, men då förstod jag att hälsningen inte bara var till mig, utan till oss båda.

Så, våra nära och kära är mycket omkring oss och extra mycket precis efter att de har lämnat oss. Inte för att störa oss i vår sorg, utan för att hjälpa oss. Var inte desperat och leta efter tecken, utan låt dem visa sig på sitt sätt. Var bara vara mottaglig för det de vill säga.