Ladli ger stöd åt indiska flickor

TEXT: LOVISA GRANBERG

Jaipur, som kallas för den rosa staden, är en fattig ökenstad i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. I Sodala-distriktet, en halv mil väster om centrum, ligger Ladli, yrkesutbildningscentret för flickor.

När Benny Rosenqvist och Näras resenärer går in genom porten hälsas vi varmt välkomna på traditionellt indiskt vis genom att vi alla får en röd kumkum-prick målad i pannan. Och flickorna har gjort det fint inför vårt besök genom att måla en stor, orange blomma och en lila välkomsthälsning till oss på marken.

Ladli är en del av organisationen I-Indias hjälpprogram. På en lång bänk dekorerad med ett rött tyg med vita ränder sitter professor Prabhakar Goswami, en av organisationens grundare, i lotusställning. Hans passion och engagemang för att hjälpa barn väcktes tidigt.
– Jag är själv född och uppvuxen i ett slumområde i Jaipur, berättar han. Det har gjort att jag känner starkt för fattiga och utsatta människor, särskilt barn som kämpar för att överleva.
– Jag hade tur, min far hade råd att låta mig gå till skolan och jag kunde slutföra min examen i sociologi.

Prabhakar blev professor och tillsammans med sin fru Abha, som jobbat som lärare vid University of Rajasthan, genomförde han 1991 en fältstudie om gatubarn och barn till prostituerade.
– Det vi fick se berörde oss så mycket att vi insåg att bara undervisning och forskning inte längre kunde tillfredsställa oss, säger Prabhakar. Barnen fick inte hjälp och det var frustrerande att se. Så vi beslutade oss för att gå från forskning till handling.

Abha sade upp sig från sitt jobb. Hon började laga mat hemma, mat som hon sedan lastade på sin cykelriksha och åkte ut och gav till gatubarn. Hon tog också med sig skolböcker och leksaker.
– Hon lekte med barnen och om barnen var sjuka fick de medicin, berättar Prabhakar.
 Abha besökte tre platser per dag och på så vis inleddes programmet ”School on Wheels”, en ambulerande skola, 1992.
– Min fru och jag kontaktade Unicef och den indiska regeringen och berättade för dem att de borde öppna härbärgen, skolor och också ge mat till barnen. 1993 startade vi den ickestatliga organisationen I-India. Vi ville hjälpa fler barn, men att nå ut till alla var inte helt lätt.

Paret kontaktade den finska ambassaden som donerade en buss till organisationen, på så vis kunde ungefär 300 barn få hjälp, istället för bara några få. 
– Jag är så glad att människor hjälper oss att hjälpa barnen, säger Prabhakar tacksamt.

Tufft liv i Indien

Det går bra ekonomiskt för Indien, den indiska ekonomin nämns som en av de som kommer att dominera det tjugoförsta århundradet. Men för en stor del av invånarna har den ekonomiska situationen tyvärr ännu inte förbättrats. 42 procent av befolkningen är extremt fattig, det vill säga de lever på mindre än 8,80 kr per dag, enligt statistik från Unicef.

Människor som lever i extrem fattigdom kan bli desperata och göra vad som helst för att försörja sig. Många indiska barn förlorar sin barndom då de tvingas arbeta från tidig ålder. Arbetet hindrar barnen från att gå i skolan och de som inte får utbildning blir sannolikt fattiga som vuxna. På så vis föds även nästa generation till fattigdom. Detta är en ond cirkel som måste brytas.
– Dessa människor får uthärda några av de värsta villkor som råder på vår jord, upplyser Prabhakar. Det är till exempel större sannolikhet att ett barn här blir undernärt, har bristfällig sanitet, inte går i skolan, förblir analfabet och gifter sig som minderårig, än vad det är för ett barn från något annat land.

Han framhåller att för de barn som lever på gatan ser situationen än värre ut. Gatubarn tvingas tigga och kan bli offer för övergrepp, missbruk och exploatering. Risken är stor att barnen skadas, både fysiskt och psykiskt.

Lever på gatan

I-India har fokus på det som är mest akut för barnen, så som näring, hälsovård och skydd. Men organisationen vill uppfylla även barnens långsiktiga behov. Därför ger I-India även skolundervisning, känslomässigt stöd och yrkesutbildning, vilket kan förändra barnens situation på sikt.

Bara i Jaipur uppskattar I-India att det finns ungefär en halv miljon barn som lever på gatan. Organisationen arbetar hårt för att fånga upp barn som inte går till skolan och för att höja indiska flickors status, så tjejerna i framtiden ska kunna vara självförsörjande.
– Vi motiverar barnen genom att de får göra hantverk, förklarar Prabhakar. De får lära sig något som de tycker är kul. Det kan vara att sy eller att tillverka smycken och kort. Vi bygger upp ett förtroende. Sedan kommer lärare hit efter sina ordinarie skoltider och ger utbildning, på så vis får lärarna barnen successivt att gå till skolan.

Flickorna undervisas i små grupper, de kan själva välja vad de vill lära sig och när. De lär sig exempelvis hindi, engelska och matematik.

Livskunskap är också ett viktigt ämne. Flickorna får då lära sig hur samhället fungerar och får förklarat för sig varför de ska rösta vid val och hur det till exempel går till när man skaffar ett bankkonto och bankomatkort. Att flickor har rätt till ett eget bankkonto är inte helt självklart för alla.
– Många kvinnor använder sin pappas, sin brors eller någon annan mans bankkonto. Men här på Ladli får flickorna lära sig sina rättigheter.

Gåvor till flickorna

Efter att ha lyssnat till Prabhakar skänker Näras resenärer och Benny Rosenqvist gåvor till flickorna. Hopprep, jongleringsbollar och andra leksaker läggs bredvid Prabhakar på bänken. Tidningen Nära och Monica Travel ger även hjälporganisationen ett ekonomiskt bidrag.

Vi visas sedan in i en av Ladlis byggnader där flickor sitter i tre olika grupper på golvet och pysslar. De tillverkar smycken och accessoarer.
– Grupp ett syr, grupp två gör kort och den tredje gruppen gör smycken, hälften i silver och hälften i koppar, förklarar Darshna som är projektledare. Det är upp till flickorna själva om de vill göra något här eller kanske göra sina hemläxor.

Många av Ladli-flickorna går också i en vanlig skola. En flicka i mörkgrön långkjol, grönrutig skoluniformsblus och randig slips reser sig upp från grupp två och kommer nyfiket fram med ett leende. Hon har sitt mörka axellånga hår i flätor, och pillar lite på ett av de gröna hårbanden. Darshna översätter och berättar att flickans namn är Sima och hon är 15 år.
– Sima bor i ett härbärge, hon har varit hos Ladli i sex år. Någon ringde till vår hjälptelefonlinje och hon fick hjälp, säger hon och lägger ömt en hand på Simas axel.

Jag frågar vad Sima drömmer om i framtiden, men hon vet inte riktigt. Så som det kan kännas när man är ung tonåring.
– Vi kämpar för det här projektet, säger Darshna. Här får barnen känna mer självförtroende och självkänsla, men vi behöver fler supporters.

Förutom färdigheten att kunna göra smycken, en kompetens som värderas högt i Jaipur, får de flickor som lär sig hantverk också en egen bankbok. Alla Ladli-flickor får betalning, oavsett förmåga. Detta gör att alla har ett bra startkapital när de blir äldre och ska ut i vuxenvärlden.
– Flickorna producerar allt med sin själ, intygar Prabhakar när Näras läsare tittar på armband och halsband. Vi som är personal får inga pengar, allt går tillbaka till barnen.

Ett gäng flickor har börjat leka med sakerna de fått. Några hoppar hopprep och jonglerar, medan andra flickor slår sig ner och stillsamt fyller i målarböcker.

Barnen ser ut att må bra på Ladli. Precis så som det ska vara.
– Ladli är tänkt att vara en plats där känslomässiga trauman och påkänningar av fattigdom på något sätt kan bli helade, säger Prabhakar.
– Vi hjälper tusentals barn, men vi vill hjälpa fler.

Då Nära-gruppen samlas vid porten för att resa vidare kommer plötsligt en flicka fram med ett kuvert. I det ligger ett egentillverkat kort, en gul fisk ler glatt mot en glad sol. Med lila glittrig penna har 12 flickor skrivit under med sina namn och det står: ”Thank you for your support! From all Ladli girls”. Vilket betyder: ”Tack för ert stöd! Från alla Ladli-flickorna.”

Tre Ladli-flickor:

Meena, 13: Meenas pappa var alkoholist och hennes mor prostituerad. De tvingade henne till prostitution och slog henne när hon gjorde motstånd. Meena rymde och blev misshandlad av flera poliser. Hon reste till Jaipur. Där tog personal från ”Child Line” hand om henne och förde henne till ett barnhem. Där kan Meena nu känna sig trygg. Hon går i skolan och lär sig att göra smycken på Ladli.

Gita, 18: Gita är förståndshandikappad. När hon hittades av personal på ”Child Line” hade hon upprepade gånger utsatts för sexuella övergrepp och hon mådde mycket dåligt. Hon bor nu på barnhem och är avslappnad och glad. Hon har lärt sig att kommunicera via symbolspråk. På Ladli har Gita lärt sig att göra dekorativa fåglar av tyg. Hon älskar att delta i detta och hon njuter även av danslektioner. I-India kan erbjuda Gita ett hem för livet.

Pinkie, 17: Pinkie kan inte tala. Hennes föräldrar mördades och hon överlevde genom att fly via taket. Man vet inte om hennes handikapp kan ha orsakats av chocken. Pinkie bor nu på barnhem och kommunicerar genom symbolspråk. Hon tycker om matlagning och att göra marionettdockor. Och hon har blommat ut sedan Ladlis yrkesinriktade center öppnades. Hon har en fantastisk gåva att göra vackra smycken och de andra flickorna ser upp till henne.  

Det här är I-India:

Hjälporganisationen I-India etablerades 1993 och hjälper ungefär 3 000 gatubarn i Jaipur varje dag. Bland bidragsgivarna finns Unicef, finska ambassaden, I-Aid (Finland), A&C Norge och Indiens regering.
Ideellt arbete: 80 personer jobbar gratis i organisationen. Utländska volontärer kommer också för att undervisa i exempelvis engelska, matematik och dans eller för att ge administrativt stöd.
I-India erbjuder barnen: Bostad, mat, utbildning, yrkesutbildning, sjukvård, sanitet, känslomässigt stöd, en hjälptelefonlinje ”Child Line” dit barnen kan ringa gratis dygnet runt, återförandet av barn till deras familjer samt främjande av rättigheter. I-India har idag tre barnhem för flickor och tre barnhem för pojkar.
Ladli: Heter ett yrkesutbildningscenter för flickor som öppnades 2005, där deltar omkring 60 flickor.
Kontakt: Skicka mejl på engelska till mail@i-indiaonline.com eller
ladligirls@yahoo.co.in

Hemsida: Om du vill hjälpa barnen genom volontärarbete, donationer eller genom att köpa deras produkter besök hemsidorna: i-indiaonline.com och ladli.org

Ge bidrag: Nedan följer kontouppgifter så att du kan skicka bidrag direkt till Ladli. Nedanför finner du de instruktioner organisationen har för att administrera bidragen. Om du väljer att stödja ett barn under ett år kostar det 100 usd/80 euro. Men du kan givetvis skicka det bidrag du själv önskar.

Payment Channel for funds transfer from Europe (EUR)

Please notify us at ladligirls@yahoo.co.in once you have sent the money. We will acknowledge receipt of your funds. Det vill säga mejla organisationen efter du skickat ditt bidra, så de kan dubbelkontrollera att summan kommer in på deras konto.