New York-frun Janique:
– Min gudinna tyckte det var dags för mig att hjälpa andra!

TEXT: MADELEINE WALLES

Tusentals yogamattor fyllde Times Square i New York, en varm dag i juni. Från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen samlades människor för att få balans mellan kropp och själ, mitt i det pulserande storstadsmyllret. En av dem var Janique Svedberg, svenska som i snart 30 år varit bosatt i USA. Hon är väldigt entusiastisk när hon berättar hur uppfylld hon blev av denna andliga upplevelse, bland tutande bilar och blinkande neonskyltar i Manhattans absoluta hjärta.

 
– Vilka energier! Det var helt fantastiskt att jag var en av dessa människor som alla hade sin speciella upplevelse. Och att känna av alla andliga vägledare som också var där, våra yogaandar som passade på att njuta av eventet.

Janique skrattar. Hennes egen andliga livsledsagare var med, förstås. Janiques gudinna som kom till henne för fyra år sedan och som alltsedan dess ständigt finns vid hennes sida. En tröst, en trygghet.

– Det är hon som gör att jag kan leva mitt liv lycklig idag, säger Janique. Och för det tackar henne varje dag, det gör jag. Det är viktigt.

Janique är fylld av ödmjukhet. Det är med värme i rösten hon berättar om vändningen i tillvaron. Om andligheten, som mötte henne så plötsligt och oväntat, men som i praktiken räddade livet på henne. Hon vill berätta för att visa att det alltid finns en ljusning, även i det svartaste mörker, om man bara vågar tro.

– Det är viktigt att ”komma ut” och våga berätta när man gått igenom något stort. I mitt fall att jag blev fri från ett långt alkohol- och tablettberoende, samtidigt som jag fick en tro.

Och de hänger ihop, det är Janique säker på. Tron behövs om du ska orka ta dig ur ett beroende.
– Religiositeten håller på att dö bort, men andligheten kommer istället, säger hon. Alla

behöver känna: ”Du är inte ensam!”

Mamma tog sitt liv

Du kanske såg Janique förra hösten, i TV3:s serie ”Svenska New York-fruar”. Rik som ett troll. Snygg som bara den. Lyckligt gift. Framgångsrik i sitt yrke som mäklare. En kvinna som lever ett liv som vi har svårt att ens föreställa oss. Tänk bara att bo i en våning på New Yorks bästa läge, med makalös utsikt över Central Park!

– När TV3 kontaktade mig kände jag att nej, jag är inte en sådan kvinna som de söker. De vill ha en svenska som lever den amerikanska stilen. Med förstorade läppar och bröst, kvinnor som gift sig till pengar. Sån är inte jag. Men, min historia är lång och jag kände att om jag kunde få berätta den, så ställde jag upp.

– Dessutom pushade min gudinna på, hon tyckte att jag skulle göra det. Nu vet jag varför. För att nå ut och hjälpa andra som har det tufft i livet. Det var dags för mig att ge tillbaka!

Under väldigt många år fanns det inte plats för någon gudsrelation i hennes liv. Hur skulle det? När tron på en varm, kärleksfull högre makt sattes på prov redan i barndomen.

– Gud tog min mamma när jag var liten, säger Janique. Efter det fanns det inte en chans att jag skulle tro, att jag skulle släppa in någon. Jag gick min väg. 

Hon var elva år när hennes mamma tog sitt liv med hjälp av sprit och tabletter. Några dagar tidigare hade de grälat, Janique hade tittat ilsket på sin mamma och sagt att hon hatade henne. Nu var hennes mamma död och Janique tog på sig skulden för det som hänt.

– Min pappa var psykolog, han borde ha förstått att jag och mina syskon behövde hjälp. Att vi behövde någon som pratade med oss om vår sorg, frågade hur vi mådde. Och kunde hjälpa oss förstå varför mamma tog sitt liv. Men det var 70-tal då. Min pappa gjorde en jättemiss. Han hanterade sin egen sorg genom att gå in i ett nytt förhållande. Vi barn fick klara oss själva.

Janique var en vilsen 11-åring som vuxenvärlden glömde bort. En flicka fylld av skuld och ångest. Och hon bar på en sorg som ingen förstod. Sorgen gömde hon djupt inom sig, bakom en fasad av ungdomliga drömmar.

Hennes uppväxt utan gränser från en vuxen hand, ledde rakt in i ett galet jetsetliv med fest, sprit och droger.

– Jag flyttade hemifrån direkt efter grundskolan, när jag var 15 år. Bodde i en egen lägenhet i Göteborg, gick på Balettakademin och var jämt ute och festade på små klubbar.

Så kom Bruce Springsteen med sitt band till stan för en konsert på Ullevi. På en nattklubb mötte hon hans gitarrist Jean Beauvoir och blev blixtförälskad. Efter den avslutande Springsteen-turnén kom Jean tillbaka till Göteborg, plockade upp Janique och tog henne med till New York. Hon var 16 år och kastade sig in i den galna kändisvärlden, umgicks med Prince, David Bowie, Bono. Och fick chansen att börja jobba som sångerska, dansare och ”kokosnöt” i Kid Creole and the Coconuts. Hon blev stjärna över en natt. Gick från ett tonårsliv i Göteborg till ett New York-liv som flödade av sprit och knark – allt gratis.

 – Jag turnerade i tio år, levde i ett hysteriskt tempo som inte gav något utrymme för att känna, sörja eller sakna. Men det var ett väldigt ensamt liv. Jag var yngst i gänget, dessutom pratade jag ett annat språk. Jag hade ingen direkt gemenskap med de andra. Och min familj kändes väldigt långt borta i en tid utan mobiltelefon.

– Jag skulle aldrig vilja ha det tillbaka, det var jättejobbigt. Men, som allt i livet, jag lärde mig mycket av den här tiden. Att bli självständig, att inte bli trampad på. Jag fick skinn på näsan.

Levde i en bubbla

Sen köpte hon ett galleri som hon drev i 15 år. Det blev en jättesuccé, hon tjänade massor med pengar och det var fest dygnet runt. Tack vare framgångarna så var hon någon. Janique fick bekräftelser, kände att hon dög. Upplevde att hon var älskad. Just därför blev sveket från den man hon själv älskade, så svårt. Mannen som gett henne en trygghet. Som hon planerade sitt bröllop med. När hon förstod att han bedragit henne med bästa väninnan, vällde alla känslor fram. Och den gamla sorgen, den som hon gömt så väl efter mammans död, öppnade ett avgrundshål.

De lugnande tabletterna som läkaren skrev ut var tänka att stilla smärtan tillfälligt. Ordinationen var högst sex tabletter om dagen. Men när Janique lades in för avvänjning, åt hon 60 tabletter. Varje dag.

– Att vara på rehab är att leva i en bubbla, säger Janique. Du är omringad av människor som vill hjälpa dig. Och när du kommer ut, har du ingen. Ingen!

När hon blev utskriven kände hon glädje – för nu visste hon ju att hon kunde sluta med tabletterna. Trodde att hon hade koll. Så pillerburken åkte fram igen, redan första dagen.

Hon lurade sin omgivning och framför allt sig själv, förstås. 2007 hittade hennes dåvarande man pillerburken i hennes handväska och ställde ett ultimatum. Janique fick välja, honom eller tabletterna. Och utan en sekunds tvekan kom svaret: ”Jag väljer pillerna”.
– Jag var helt avstängd från känslor, säger Janique.

Hon vägde knappa 40 kilo till sina 177 cm och blicken var tom. Allt hon levde för var att klara sig fram till nästa tablett. Men hon gick med på en ny avvänjning och den här gången stannade hon på rehabiliteringen ett och ett halvt år.

– Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle bli ren. För jag hade insett att då behövde man en tro. Och jag skulle aldrig någonsin kunna tro.

Men efter tre månader på rehabiliteringen hände något. En amerikansk schaman, indiankvinnan Belinda, kom till kliniken.
– Jag hade aldrig träffat henne tidigare, men hon satte sig hos mig. Jag mådde så dåligt, jag bara grät. Men vi satt helt tysta, i vad som kändes som en evighet. Plötsligt fick jag se en gudinna komma gående, hon bar på mig. Så stannade hon, satte ner mig framför mina egna fötter och sa: ”Nu räcker det, nu går jag inte och bär på dig längre. Nu får du gå själv. Men jag lämnar aldrig dig. Jag finns här och du kan alltid be mig om hjälp”.

– Det kändes som ett drogrus, en fantasi. Men så tittade jag på Belinda, indiankvinnan. Hon sa: ”Oh my God, det kom en gudinna in i ditt liv.” Hon hade också sett det!

Sedan dess finns vägledaren, gudinnan, i Janiques liv och ger signaler om vad som är rätt och fel, hjälper till att hantera bekymmer.

Jobbar som livscoach

Tron på andlighet har förändrat Janiques liv totalt.
– Nu ägnar jag nästan all min tid åt att jobba som livscoach. Här i USA har jag satt igång ett eftervårdsprogram för ett nytt exclusivt rehab i Florida och New York. För det behövs, det har jag fått många bevis för. Jag finns där för att stötta och hjälpa. Varje dag! Jag tror inte på att mötas och prata en gång i veckan. När du fått din behandling behöver du någon som finns till hands hela tiden. 

Och hennes medverkan i ”Svenska New York-fruar” har fått svenskar att våga ta kontakt med henne för att få hjälp.
– Jag är jätteglad för det. För jag har förstått att behovet är stort, särskilt på mindre orter. Bor du i Stockholm eller Göteborg finns det någon att vända sig till om du behöver prata, men på små orter finns kanske bara en vårdcentral och dit vill du inte gå med dina problem eftersom alla känner alla…

Janique är överraskad att så många vågade kontakta henne efter TV-serien.
– Jag var lite orolig att folk skulle bli skrämda av TV-profilen, tro att jag är märkvärdig och tänka: ”Nej, jag kan inte ta kontakt med en sådan där New York fru…” Men av de klienter jag har idag, är hälften från Sverige. Vi håller daglig kontakt via Skype. Det funkar hur bra som helst.

– Och jag hoppas att jag framöver får en chans att åka runt i skolor och föreläsa om mitt liv, om hur sprit och droger kan förstöra ditt liv.
Hon garderar med ett ”ta i trä” när hon berättar om allt som hänt de senaste åren. Om den fantastiska vändningen. Att hon idag får jobba med det som betyder något, en mänsklig insats som gör skillnad. Som dessutom får henne att själv må bra.

Bröllop i Central Park

Idag är hon också lyckligt gift med Jeff som hon mötte på rehabiliteringen.
– Egentligen bör du inte möta någon under rehabilitering,  då ska du koncentrera dig på dig själv och inte lägga kraft på någon annan. Men för mig och Jeff fungerade det. Det är skönt att leva med en man som känner igen ens problem. Dessutom tror han också på andlighet. Han har sin vägledare, en gud som åker runt på en blå cykel!

Förra året gifte de sig i Central Park och den som vigde dem var Belinda, schamankvinnan Janique mötte på rehabiliteringen. Bruden själv var otroligt vacker i svensk folkdräkt.  Och mannen som gav bort henne vid bröllopet, var lillebror Tobias, den största kärleken i hennes liv.

– Tobias var två år när vår mamma dog och jag tog över rollen som mamma åt honom. Tobias har Downs syndrom och det var ingen lätt uppgift, men det gjorde att vi kom varandra väldigt nära och alltid har varit viktiga för varandra. Idag bor han på ett fantastiskt ställe som märkligt nog heter Tobiasgården och det är det bästa som hänt i hans liv.

– Men han älskar New York och kommer ofta hit och hälsar på.

Även Janique älskar sitt New York och varje dag går hon en timmes promenad i Central Park tillsammans med sin chihuahua Blue.
– Det är mitt sätt att meditera. Jag har väldigt svårt för att sitta ner och koncentrera mig i en meditation, men promenaden i den gröna miljön hjälper mig att koncentrera mig på vad min kropp behöver. Ofta pratar jag med min gudinna då, frågar: ”Vem kan jag hjälpa idag”, och ber henne visa mig hur jag kan göra gott. Och om jag är irriterad på något, så ber jag henne hjälpa mig så att jag inte ska bli arg.

För två år sedan tog hon själv hjälp av en coach för att hantera känslorna mot föräldrarna som hon upplevde hade svikit henne. Mamma genom att ta sitt liv. Pappa som flydde in i ett nytt förhållande istället för att engagera sig i sina barn, finnas där, prata och sätta gränser.

Pappa är också borta nu, han dog i cancer och det gick fort så vi hann aldrig riktigt komma till något avslut. Men coachen lärde mig att se på min uppväxt med andra ögon, försöka förstå att det som hände inte var så illa menat. Det var en väldigt skön upplevelse, för via coachen kunde jag höra mamma och pappa i mitt hjärta!

– Det tror jag är viktigt när det gäller relationen till andra, även till dem som fortfarande är i livet, att vi vågar ”clear the place” och göra oss av med det vi har i bagaget. Få det ur kroppen och gå vidare. Och det kan vara svårt på egen hand.

Janique är övertygad om att hennes liv hade blivit annorlunda om hon fått hjälp som 11-åring, efter mammans död.
– Ja, det hade det absolut, väldigt annorlunda. Jag blev beroende för att jag inte orkade med mitt liv. Men om jag hade fått hjälp, om jag hade fått prata med någon om min sorg, hade jag inte behövt gå till alkohol och piller.

– Jag vet nu att det finns många olika sätt att hantera en sorg. Det viktigaste av allt är kanske att fråga sig själv varför man sörjer. Och exakt vad det är man sörjer. Och varför man inte vågar släppa sin sorg. Men mitt råd till andra är att prata om det. Det kan ta ett tag att gå igenom allt, men jag lovar – det är ett berg som lyfts från dina axlar!

Det här är Janique: