TIDIGARE LIV
Hypnosen tog Gunnar till 1400-talet

TEXT: MADELEINE WALLES, FOTO: GUGGE ZELANDER, PRIVAT

 

Regnet piskar ner över Skåne och blåsten tar i så att det knappt går att stå upprätt. Men ett kliv över tröskeln hem till Gunnar Thunberg i Smörhålan utanför Landskrona, är ett steg in i värme och omtanke. Och ett besök som tar oss tillbaka till 1400-talet!
 
Gunnar bor i ortens gamla lanthandel. Nu är den ombyggd och tillbyggd men de 60 olika personer som under mer eller mindre eländiga omständigheter levt sina liv innanför dessa gamla väggar, ger sig fortfarande tillkänna då och då. Här har människor upplevt stor fattigdom, sjukdom och sorg. Och alla döda har ännu inte kommit till ro. Men Gunnar är inte rädd för spöken, åtminstone inte så länge de låter honom vara ifred.
 
Han tar oss med bort till trappen som leder upp till husets övervåning. Där har det hänt saker, hemska saker. Och det är egentligen där hela den här historien tar sin början.
– I den här trappan har jag, och många andra, upplevt obehag, berättar Gunnar. Ögon som tittat på en, en isande kyla som fått nackhåren att resa sig. Vi hade en hund som till och med vägrade gå i trappan. Men det riktigt läskiga hände en kväll när jag satt på ovanvåningen och jobbade. Plötsligt såg jag något svart som kom i hög hastighet uppför trappan och for rakt genom väggen. Då blev jag riktigt rädd!

Gunnars särbo Gun Olofsson var i huset vid det här tillfället och Gun, som är medial, satte sig på översta trappsteget. Hon sträckte ut sin hand mot Gunnar och sa: ”Nu ska vi ta itu med det här. Med gemensamma krafter ska vi tänka bort denna negativa energi och få den att lämna huset. Sedan måste vi ta reda på vad det är hos dig som lockar hit detta otäcka, det kanske är något från ett tidigare liv?”
 
När Gun frågade honom om han gjort en regression, visste ha inte vad hon pratade om. Och när han fick höra att det handlade om att försättas i hypnos, kände han obehag. Tänk om man inte vaknar upp igen? Dessutom trodde han inte på prat om tidigare liv.

– Under de 40 år som jag arbetat som teckningslärare har jag alltid sagt till mina elever att de ska vara skeptiska till allt som inte går att bevisa, säger Gunnar. Samtidigt är jag en nyfiken människa som vill hinna med så mycket jag kan i detta livet. Så jag tänkte att okej, jag kunde väl testa och se vad vi fick fram. Men Gun fick vara med, som moraliskt stöd.
 
Gun kontaktade Erling Fryde i Malmö, som gör regressioner och som hon själv varit hos flera gånger för att under hypnos gå tillbaka till tidigare liv. Och den 24 april 2005 satte sig Gunnar för första gången i den bruna läderfåtöljen hemma i Erlings lägenhet. Han lutade sig tillbaka, lyssnade när Erling långsamt räknade från tio ner till ett, och kände att ögonlocken blev så tunga att han inte kan öppna ögonen ens när han försökte. Nu var han i hypnos.
 
Gunnar hörde Erling säga åt honom att han ska gå nerför en trappa och där se tre dörrar i olika färger. Gunnar är bestämd när han efteråt förklarar att han inte såg några dörrar, däremot tre rektanglar. En röd, en grön och en svart. Han valde den röda och befann sig plötsligt i Grekland. Men bara en kort sekvens. I nästa ögonblick upplevde han sig som en svarthårig man, pratandes ett språk som ingen omkring honom förstår. Men miljön är bekant, det är stationen i Krylbo. Under hela regressionen ställer Erling frågor och Gunnar svarar och beskriver det han ser.

Två tydliga årtal – 1402 och 1408

Fler korta sekvenser fladdrar förbi innan Gunnar väcks ur sin hypnos och är tillbaka i nutid. Och han är så fascinerad av det han upplevt att han beställer tid för en ny regression. Den 7 maj.

– Då inträffar något som skiljer sig väldigt från första gången, säger Gunnar. Efter att jag får ytterligare några korta sekvenser med bilder från olika tider och mig själv i olika skepnader, kommer jag plötsligt in i ett liv som är otroligt detaljerat beskrivet. Jag ser tydliga bilder, jag ser namn och orter. Det är så otroligt starkt! Jag är en ung pojke som vaktar får och som lämnar mitt hem för att vandra till ett Benediktinerkloster där jag börjar ett liv som munk. Och jag ser tydligt två årtal, 1402 och 1408. Jag befinner mig i ett landskap som är platt och öppet och jag pratar plötsligt som ett barn, jag ändrar dialekt.

– Ja, jag pratar högt under hypnosen, jag har hört det efteråt eftersom Erling spelade in alltsammans på band. Gun har berättat att jag även gjort stora, svepande rörelser med armarna, vilket jag själv inte alls var medveten om.
 
Erling Fryde blev så nyfiken på Gunnars upplevelse att han bjöd in till ytterligare en regression tre veckor senare. Nu kom Gunnar in i hypnos väldigt snabbt.

 

– Jag ser mig själv som munk klädd i kåpa med en strut på huvudet, mitt namn är Bertram Domino. Jag uppfattar att jag befinner mig i Belgien, jag ser öltunnor med ett ord inbränt, det stor Alois eller Aloist. Jag ser hur jag sitter i min klostercell med brinnande ljus framför mig. Jag ser matsalen där jag äter välling med bitar av grönkål, hör hur någon sjunger Ave Maria. Och jag ser en tydlig bild när jag står och gräver mask för jag ska ut och fiska. Jag känner hur ölet i tunnorna smakar, det är gott.

– Jag ser också mig själv som något äldre, jag antar att det här är 1408, jag har skrivit klart en tjock bok som nu ligger på ett bord, boken pryds av ett vackert kors i rött och guld på pärmen. Och jag ser till slut mig själv i dödsögonblicket, jag ligger där i en säng och ser en fågel, är medveten om att jag ska lämna det här livet. Så somnar jag in.

Upplevelserna var så starka att Gunnar satt uppe hela natten och ritade alla bilder han fått under hypnosen. Som teckningslärare är han duktig på att fånga bilder och på hans block växte det fram massor av små bilder och ord. Och nu var nyfikenheten ordentligt väckt. Via datorn försökte Gunnar hitta vägledning till de namn och årtal han fått fram.

– Jag började mitt sökande i Belgien. Landet fanns inte på 1400-talet, det kallades Nederländerna då, men jag kände att det var där jag befann mig. Alois eller Aloist som jag sett på öltunnorna fanns inte, däremot ordet Alost som på flamländska stavas Aalst. Men något kloster hade aldrig funnits där, vad jag kunde se. Jag fortsatte mitt sökande på Internet och i lexikon. Sex kilometer öster om Aalst fann jag ett ortsnamn jag kände igen Affligem. De gör nämligen ett väldigt gott, mörkt öl där som jag tycker mycket om.
 
Gunnar gick in på Affligems hemsida och fick gåshud över hela kroppen när han såg uppgifter om ett Benediktinerkloster som legat på orten. Han bestämde sig för att åka dit.

– Att sökandet efter ett tidigare liv skulle engagera mig på det här sättet, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, säger Gunnar och skakar på huvudet.
 

Gunnar tog med sig Gun och den 11 juli 2005 kom de till stadsmuseet i Aalst, där fick de se massor av bilder på munkar som satt och åt, klädda i kåpor som såg ut exakt som i skisserna på Gunnars block. Bilderna var från Benediktinerklostret i Affligem.
 
Och när Gunnar nästa dag kom till platsen där klostret legat, var känslan stark att han varit där förut. Han kände igen kullen där klostret legat, den bevarade klostermuren var välbekant. Och växtligheten visade att det funnits vatten här intill och att man säkert fiskat här för 600 år sedan. Den sista pusselbiten föll på plats.

– Kritiker som hör min berättelse påstår att jag drömt, säger Gunnar. Men det här är ingen dröm, jag fick verkligen bevis för att jag haft ett tidigare liv, som munken Bertram på 1400-talet. Men jag förstår dem som tvivlar, vi människor är rädda för det som är okänd mark. Själv tycker jag det är häftigt att jag fått den här kunskapen och nu känns det lite fjuttigt om vi bara skulle leva en gång!
 
Gunnar har använt sitt konstnärskap till att skapa fina illustrationer av sitt klosterliv, med stöd från de första skisserna. Han har skrivit boken ”Mitt liv som munk” som han gett ut på eget förlag. Där kan man följa hans 1400-talsliv i text och bild, även foton från ”pilgrimsresan” till Belgien 2007.
 
Och livet tillsammans med Bertram har blivit en behaglig vardag för Gunnar. Även om han, som han själv säger, inte lever något munkliv idag…

Det här är Gunnar:

Ålder: 67 år
Bor: I Smörhålan utanför Landskrona där bland annat han farmor Alma, med vita lindor om benen, brukar visa sig.
Familj: Två söner och särbon Gun Olofsson.
Yrke: Pensionerad teckningslärare. Idag skriver han böcker.
Om andlighet: Har haft en del andliga upplevelser och även drömt sanndrömmar som slagit in efter några veckor.
Om tidigare liv: Det är en av de största utmaningarna i mitt liv och det som gjort starkast intryck på mig.