– Yogan har gjort mig lugnare och är en viktig komponent i mitt liv, säger Paulo Roberto.
Det fanns en tid då han kunde fått stryk om han så bara viskat ordet yoga. För han var Kungen av Kungsan, tuffingen som slog folk på käften och ägnade sig åt kriminalitet. Men han hade en livlina till högre makt, Paolo bad även när han satt i häktet. Idag är det hos ärkeängeln Mikael han söker tröst och styrka.TEXT: JOHNNY ALRUP, FOTO: PER ARVIDSSON
Jag vet att jag uppfattas som en tuff kille som aldrig tvekar, men ärligt talat är jag inte tuffare än någon annan. Skillnaden är att jag låtsas vara modig – och låtsas så bra att folk tror mig.
– Men det dagliga livet är precis som boxning. Om du inte har förmågan och insikten att vara rädd, får du garanterat stryk. Rädslan är både nyttig och naturlig och alla levande varelser är skapade för att vara rädda ibland.
Paolo Roberto är en man med många ansikten och hans 41-åriga liv har inneburit en ständig ström av höga berg och djupa dalar. Han har varit söt och oskuldsfull korgosse, han har slagit folk på käften både på film, i boxningsringen och ute på gatan. Han har gett ut fyra böcker och en femte är på gång. Han har kandiderat till riksdagen och hans nya träningssajt på nätet har blivit en succé. Han är kampsportarrangör, kämpar mot feminism men för jämställdhet och han tar med förtjusning debatter för och emot allt och alla. Och är uppskattad tv-programledare, senast i ”Robinson” i vintras.
– Jag gillar att jobba och att jobba hårt, säger Paolo. Jag är nog en typisk entreprenör med ständigt nya idéer och planer. En vändpunkt i livet inträffade lördagen den 4 oktober 2003. Då vaknade jag upp på ett kallt golv i en boxningsring i Mariehamn på Åland. Jag hade blivit knockad medvetslös i min 33:e och sista proffsmatch och i det läget fanns bara två alternativ. Antingen ligga kvar där på golvet, suga på tummen och tycka synd om mig själv – eller resa mig upp och göra något helt nytt i livet.
– Två dagar senare startade jag mitt första företag!
Trygg i sin tro
Paolo betonar att rädslan ska finnas där som en säkerhetsventil men att den aldrig får bli för dominant. Man måste våga vara nyfiken och kreativ, våga utmana sig själv och våga ta ett kliv framåt istället för att stå still eller kanske ta ett kliv bakåt.
– Sverige är ett tryggt land och vi svenskar lever mestadels ett tryggt liv. Men trygghet och rädsla går ibland hand i hand och hindrar tyvärr många människor från att leva sin dröm, säger han.
Sin egen trygghet finner Paolo till stor del i sin starka katolska tro. Den som han föddes in i och växte upp i via sina italienska rötter, men som han tappade bort under många år.
– Jag ville verkligen göra bra ifrån mig i skolan, men jag insåg snart att det var kört för mig eftersom jag var dyslektiker och inte kunde stava. I stället ägnade jag den mesta av min tid åt kriminalitet, att sätta på brudar och slå folk på käften.
– Det där självklara med kärleken till Gud och Madonnan glömde jag helt enkelt bort. Visst knäppte jag mina händer och bad en bön varje kväll innan jag gick till sängs, även när jag satt häktad. Men det skedde mest på rutin. Som att borsta tänderna. Ändå kände jag, djupt där inne, att det trots allt fanns en livlina mellan mig och den högre makten. Den var visserligen tunn, men den fanns där…
Paolo tror att fysisk hälsa är en grundpelare för att vi människor ska känna oss lyckliga, men ju mer han tränade och ju starkare han blev – desto tydligare insåg han att det saknades en andlig bit för att han skulle må riktigt bra. Den som slutligen fick Paolo att hitta tillbaka till sin tro var ingen mindre än ärkeängeln Mikael!
Ögonkontakt med ärkeängeln
– Jag var i USA och boxades i en tuff miljö tillsammans med många mexikaner som alla hade religiösa tatueringar, berättar Paolo. I en bok råkade jag se en bild av Mikael, han som skyddar alla som går i strid, och lät tatuera in den bilden på ryggen. Det kändes extra bra eftersom S:t Mikael dessutom är skyddshelgon för min pappas italienska hemstad.
Så hände något märkligt för åtta år sedan. Paolo och hans hustru Lena var i Rom och bestämde oss för att besöka Peterskyrkan.
– När vi klev in i den gigantiska kyrkan fick jag plötsligt ögonkontakt med just ärkeängeln Mikael! Det var exakt samma bild som jag har på ryggen, men nu fanns den i form av en jättestor tavla. Jag drogs allt närmre den där tavlan, tills jag insåg att området runt Mikaels altare var avspärrat. De enda som kunde ta sig ända fram var de som skulle till biktbåsen. Jag tog det som ett tecken och bestämde mig för att bikta mig.
– Det var länge sedan jag satt i ett biktbås, biktfadern var fantastisk. Jag biktade mig på italienska och eftersom jag bestämde mig för att all skit jag samlat på mig skulle ut, tog det säkert en hel timme innan jag var klar. När jag kom ut ur biktbåset grät jag som ett barn. Men ett lyckligt barn. Det hade samlats en kö av människor som väntade på sin tur och en stor tant tog mig i sin famn och strök mig lugnande på ryggen.
Han erkänner att det var väldigt jobbigt att bikta sig den gången, men också oerhört skönt.
– Målet med bikt är ju inte att bli förlåten av biktfadern eller av någon annan utan att bli förlåten av Gud. Eftersom Gud i mina ögon är en del av mig själv, en allestädes närvarande godhet som finns hos oss alla, så är bikten ett sätt att förlåta sig själv. Och tro mig, mycket bättre och mycket billigare än all kognitiv terapi!
Hängiven yogautövare
För Paolo är katolicismen inte bara världens äldsta och världens största organisation med sina 1,2 miljarder medlemmar, utan också den enda och sanna. Utan att han för den skull på något sätt tar avstånd från andra uppfattningar.
– Jag ser all form av tro och alla olika religiösa samfund som olika stigar upp till bergets topp. När vi väl står där uppe tror jag utsikten är exakt den samma – även om en del stigar är besvärligare att ta sig fram på.
– För mig är påven världens mest konservative person, men han är samtidigt både den högste och den lägste av oss människor på jorden. Han är min herde, den som skyddar mig mot faror.
– Min skyddsängel Mikael däremot är ingen fysisk person som sitter på min fönsterkarm och håller koll på mig. Han är mer en meditativ kraft, en andlig symbol som jag kan söka tröst och styrka hos. Han strider mot det onda, mot mina egna onda tankar och mot när jag håller på att begå dumheter.
Paolo säger att tro, meditation och bön är själens armhävningar. Utan armhävningar inga muskler, utan bön ingen stark själ. Hans tro är stark, han ber sina Ave Maria. Och meditation finner han i den yoga som för tjugo år sedan hade varit en omöjlighet för honom.
– Ja, på den tiden kallades jag för ”Kungen av Kungsan” och om jag så bara hade viskat ordet yoga, hade jag bergis blivit hotad med stryk eftersom det uppfattades som synnerligen omanligt i mina kretsar.
– Lena har sysslat en hel del med yoga och när jag för andra gången förlorat en VM-fight i boxning fick jag problem med ryggen. Hon tyckte jag kunde testa yoga några gånger. Jag var minst sagt skeptisk, tyckte att det där med att stå på huvudet kunde jag ju redan. Men jag blev faktiskt bättre i ryggen och upptäckte dessutom så småningom att jag fick kontakt med mitt inre. Jag lärde mig hur andningen är kopplingen mellan kroppen och själen och efter det är jag hängiven yogautövare.
Tycker att GI är idioti
– Jag är ju en ganska obalanserad person. Väldigt utåtriktad, passionerad och temperamentsfull. Det ställer till med obalans och disharmoni och då blir jag varken positiv eller särskilt effektiv i mina roller som företagsledare, äkta man till Lena eller pappa till mina två barn. Då mår jag uselt. Det värsta är när jag hör dottern säga: ”Titta, pappa” och vill visa hur hon kan hoppa men jag inte har tid. Då vet jag att jag är fel ute!
– Jag inser att jag aldrig blir någon ny Mahatma Gandhi, men yogan har gjort mig betydligt lugnare och blivit en viktig komponent i mitt liv. Och eftersom jag utövar både en mer fysisk form av yoga än den mer traditionella och meditativa, så ser jag den som bra för mig i min strävan efter att fortsätta hålla mig i både fysisk och psykisk form fast att jag har passerat de 40.
Paolo Roberto är en livsnjutare. En estet som uppskattar det vackra i livet. En vällagad italiensk middag med ett gott vin till och i goda vänners sällskap är stor vardagslycka för honom. Han får något svart i ögonen när jag nämner GI och andra moderna förespråkare för vad och hur vi ska äta.
– Det är ren idioti, som kejsarens nya kläder, säger han ilsket. Mat är till för att ätas med glädje men också med förstånd. Som alla vet gäller det att förbränna mer än man äter och mitt enkla tips är den klassiska tallriksmodellen. Dela in tallriken i fyra delar och fyll en fjärdedel med protein, en fjärdedel med kolhydrater och resten, alltså halva tallriken, med sallad. Ät ofta men inte så mycket varje gång och ut och rör på dig! Svårare än så behöver det faktiskt inte vara...
Det här är Paolo:
Namn: Paolo Roberto.
Född: 3 februari 1969, 41 år.
Yrke: Entreprenör.
Bor: I ett kulturhus på Söder i Stockholm.
Familj: Hustrun Lena, sonen Enzo, 5, och dottern Elisa, 2.
Aktuell: Ständigt aktuell med nya projekt, men han lovar en ny bok lagom till bokmässan i höst. Vilken sorts bok är dock hemligt än så länge..