Jag hör en kvinna som gråter förtvivlat...

Nära tog med sig Benny Rosenqvist till Frammegården i Värmland, ett hus känt för sina spökerier. Hit kommer runt 600 personer om året för att uppleva andevärlden. För Benny var den otäckt närvarande!

Text: Madeleine Walles
Foto: Gugge Zelander

I Skillingmark i Värmland vajar svenska flaggor utanför de röda trähusen. Gröna hagar leder ner mot vattnet i Askesjön och gör känslan komplett – det är som ett vykort. Vackert och rofyllt.

På en höjd över sjön, reser sig tvåvåningshuset Frammegården. Rena midsommaridyllen, en solig dag i juni. Men när mörkret sänker sig är det inte lika rofyllt…
Nära är på plats under årets längsta dag. Ett junidygn då natten är mörk endast ett fåtal timmar efter midnatt. Men trots detta känns de tunga energierna tydligt.

– Redan på tåget hit kände jag oro och ångest, berättar Benny. Det var som att jag tappade andan.

Vi står utanför huset, det är fortfarande ljust och vi är flera stycken som upplever att någon tittar på oss från ovanvåningen. Från fönstret längst upp till vänster. Liksom kikar på oss bakom gardinen.

– Jag känner faktiskt en stor motvilja mot att gå in, säger Benny och tittar mot huset som byggdes i början på 1700-talet.

Bakom dörren i husgrunden, till vänster, fick Benny en av sitt livs hemskaste upplevelser.

Mats berättar att övervåningen kom till under 1820-talet. Vi bestämmer oss för att gå in och hälsa på personen som vi uppfattat i fönstret. Men huset är tomt. Ingen är där. Alla vi kommit för att möta befinner sig utanför huset…

Frammegården har besökts av många medier och nyfikna turister under de senaste årtiondena och 60 procent av dem som kommer hit lär känna av en övernaturlig upplevelse. Det förklarar Mats Olsson som är ordförande i hembygdsföreningen och den som håller i turistbokningarna. Det är upplevelser av allt från gråtande barn och musik som spelas, till att det hörs steg på övervåningen.

Gästboken ligger uppslagen, den är fylld av berättelser om hur övernattande gäster upplevt barnskrik, hasande möbler, ljussken och att någon tittat in genom fönstret.

Det mest påtagliga för oss på Nära vid vår rundvandring i huset, är en unken lukt som av gamla, otvättade kläder. Den dyker upp i rum efter rum. Vi inser snabbt att det inte är huset i sig som har en doft, för efter en stund är lukten helt borta.

Nej, det är inte inredningen som luktar. Det är någon som följer vid vår sida…
– Det är inte alltid det luktar så gott om andevärlden, säger Benny. Det finns en man här. Han är i 40–45-årsåldern och han har smutsiga händer. Ja, det är en person som har grovarbetat. Det är lite märkligt, för jag får känslan av att jag inte gärna vill se honom i ögonen.

Vi befinner oss i likrummet. Ja, det kallas så, det lilla sovrummet där dödsbädden finns. Sängen, som många lär ha dött i…
– Det var en tydlig temperatursänkning när vi kom in här, säger Benny. Det är säkert tre grader kallare än i rummet intill, vilket bevisar att det finns någon från andevärlden här. Man känner verkligen aktiviteten här i huset, olika typer av energier.

Plågade barn hålls instängda
Men värst lär spökerierna vara på ovanvåningen. Mats Olsson berättar att husets sista ägarinna, Kerstin Eriksson som dog på 40-talet, brukade prata om att det var ”småfolket” som fanns där.

Frammegården i Värmland
Frammegården medan huset var bostadshus för Kerstin Erikssons förfäder.


Vi går uppför trappan och kommer in i salongen som är möblerad med bord och stolar. Fönstren har vita, skira gardiner och trägolven är täckta med randiga trasmattor. Normalt finns här också gott om fotografier på människor som bott i huset, men dessa har vi plockat bort för att Benny inte ska påverkas av dem.

Rummet är helt tomt på folk. Men för Benny vimlar det av människor.
– Jag ser mycket folk här och de byter skepnad, säger han.
Sedan tar han sig för halsen.
– Här är inte tillräckligt med syre. Fy vad obehagligt det är här. Jag vet inte var jag ska bli av. Jag vill härifrån!

Benny berättar att han hör barn som plågas och gråter.
– Jag hör även en kvinna som gråter förtvivlat, jag tror att hon har sorg och att hon har mist någon. Jag ser ett dödfött barn.
Benny andas tungt, han tycker det är svårt att få luft för det känns som om någon tar stryptag runt hans hals.
Men då har han ändå inte besökt den värsta platsen ännu. Ett litet, stängt rum intill kakelugnen.

Vi lyfter av haspen på den grönmålade dörren och Benny kliver in i ett utrymme som påminner om en gammaldags klädkammare. Det finns krokar på väggarna där det hänger galgar. Rummet är bara några kvadratmeter stort, snedtak och väggar är täckta av bräder.
– Det är det kyligaste utrymmet hittills, säger han och ryser. Det är som en tortyrkammare här inne.

Paniken lyser i hans ögon.
– Jag vill bara ut härifrån, men jag kommer inte ut! Jag känner barn som är instängda här under lång tid. Och jag är alldeles torr i munnen av törst.
– Jag ser en liten flicka. Jag uppfattar att hon är 5–6 år, väldigt tunn och mager. Jag ser sådan förtvivlan i hennes ögon!  Men jag ser även en pojke. Barnen uppfattar det som att de ska dö här inne, de bankar på dörren för de vill bara ut.

Benny lämnar det lilla rummet fylld av frågor. Vilka var barnen? Vem hade stängt in dem? Och varför?
Bland alla tavlor och fotografier i huset hittar vi senare två inramade minnesblad. Det ena är till ”minne efter flickebarnet Kjerstin Eriksdotter, född 8 januari 1861, död 20 januari 1865”. Hon dog alltså 4 år gammal och sägs, enligt tavlan vara ”sörjd och saknad af föräldrar”. Den andra tavlan är till ”minne efter gossebarnet Nils Ericsson, född den 11 september 1862, död den 4 februari 1865”. Han var bara 2 ½ år när han dog.
Benny skakar på huvudet när han läser om föräldrarnas sorg och saknad. För honom är det uppenbart att barnen plågats till döds, att de medvetet har stängts in i det trånga lilla rummet utan mat och vatten.

Ensamma med sin rädsla och förtvivlan.
– Men visst kan man sakna sina barn, även om man har slagit dem, konstaterar Benny.
– Man behöver inte vara särskilt medial för att uppleva saker i det lilla utrymmet, fortsätter han och markerar tydligt att han inte vill gå tillbaka dit.

Försvinner in i väggen
Det är uppenbart att det är flera olika krafter som spökar här. Människor som dött i huset. Men hur är det med Kerstin, den sista ägarinnan?
– Kerstin Eriksson lär ha varit en snäll kvinna, säger Mats Olsson. Så om hon går igen är det inte för att hon vill någon illa. Men hon var en olycklig person. Hon flyttade till Stockholm där hon träffat sin stora kärlek. Men hennes föräldrar satte stopp för förhållandet och mer eller mindre tvingade henne tillbaka hit för att ta hand om släktgården.

– Jag vet att Kerstin sedan, i trots mot sina syskon, testamenterade gården till hembygdsföreningen. Hon skrev också i sitt testamente att inga saker fick lämna gården, men många av hennes ägodelar har trots det sålts på auktion.

Ja, nog kan det finnas en anledning för Kerstin att gå igen och hålla koll på sin gamla gård. Kanske var det hon som stod bakom gardinen och kikade på oss från ovanvåningen när vi kom?
Mats Olsson tillbringar mycket tid i huset, som ansvarig för bokade övernattningar. Han känner ofta att någon tittar på honom när han rör sig genom rummen.

– Jag är ogärna ensam här om jag ska vara helt ärlig, säger denne högreste karl som utstrålar både lugn och trygghet.
– Vi har ju stängt under vintern och öppnar igen 1 maj. När jag kom hit låg snön orörd utanför, inte en människa hade varit här. När jag gick genom huset hörde jag plötsligt ett ljud från kökstrappan och jag flög en meter upp i luften. Ända tills jag insåg att det var damen som skulle städa!

Men Mats berättar också om en märklig händelse som han inte kan förklara.
– Det var för några år sedan, jag skulle öppna ytterdörren som går utåt men då var det någon som drog igen dörren – från insidan! Och jag lovar dig, det var ingen där… Då sprang jag ut i bilen och körde iväg direkt.
Innan Nära lämnar Frammegården vinkar Mats åt Benny och föreslår att han ska gå in i grunden under huset. Klockan tre på natten, den tidpunkt som lär vara den äkta spöktimmen. Benny försvinner in genom dörren, allt går väldigt fort. Efter ett ögonblick kommer han utspringande, alldeles vit i ansiktet.

– Jag mötte en ljusgestalt där nere. En fysisk, genomskinlig gestalt som gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Det var nog den värsta, mest genomträngande ondska jag träffat på i hela mitt liv! Den gick rakt genom ben och märg.

Benny har varit med om mycket när han besökt spökhus, men aldrig på detta sätt möt en figur som av lysande plasma.
– Den fanns precis framför mig, såg på mig, innan den försvann in i väggen…
– Det finns ondska som kan transformeras i spökform, det är alldeles tydligt!

Mats Olsson på Frammegården
Mats Olsson håller i bokningar av övernattningar i huset. Själv skulle han inte sova över i huset...

Benny Rosenqvist känner av andevärlden på Frammegården i Värmland
I salongen på ovanvåningen är det ingen skön känsla. Helst vill Benny gå härifrån!

  

Övernatta i Frammegården:

Var: I Skillingmark i Värmland, nära norska gränsen.
När: Öppet helger från 1 maj fram till andra lördagen i oktober. Under juni och juli kan övernattning bokas både helger och mitt i veckan.
Hur: Ingen lyx, du sover på medhavd luftmadrass.
Hur många: Huset rymmer 6–7 personer åt gången.
Boka: Ring Mats Olsson 070-604 11 86 eller Gry Josefsson 070-677 72 95.

Fler artiklar

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Få alla våra nyheter direkt i din inkorg, varje vecka:

Jag har läst och godkänner villkoren.
Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.