Att leva ett värdigt liv, vad menas med det? När är ett liv inte längre värdigt? I mitt arbete är det svåraste inte att rädda djuren utan det mest plågsamma är att förklara för människor att hunden går att rädda fastän det ser riktigt illa ut.
Volontärarbetare som kommer från ”rikare” länder har många gånger inte sett sjuka gatuhundar eller döende hundar. I de rikare länderna fångas lösdrivande hundar in och i de flesta fall avlivas de inom kort tid.
Under flera års research har jag konstaterat att hundar som suttit upp till 16 år i burar fortfarande kan vara väldigt mentalt stabila och de kan acklimatisera sig snabbt till ett liv i en familj som adoptivhund.
Men många av oss är inte vana att resa till u-länder eller i-länder där gatuhundar finns. Jag minns själv mina första år efter kriget i Bosnien, det var den tuffaste tiden i mitt liv med mycket smärta.
Många av oss hade aldrig praktiserat på en veterinärklinik eller i de tuffa shetlerna. I rikare länder kommer det inte in många överkörda hundar. Det är också mer sällsynt med hundar som kommer in med tumörer stora som apelsiner hängandes under magen, eller med andra svåra sjukdomar.
Vi förfäras när vi ser detta i länder där det existerar många gatuhundar. Hundarna läser av våra ögon och de blir lika ledsna i blicken som oss och undrar varför denna varelse är så olycklig - precis så som barn gör.
Hundarna ser då ynkliga ut och vi människor tolkar det som lidande. ”Oh titta så ledsen hunden är, den lider.” Men i många fall lider inte hunden, utan den håller på att försöka överleva.
Eller när vi pratar babyspråk med hundarna. Djuren lyssnar och tolkar energierna och tonarten. Vi reagerar likadant på tonen av medlidande.
När jag är ledsen frågar min dotter mig med lika ledsna ögon, hon ser lika ynklig ut som jag: ”är det glada eller ledsna tårar mamma?”
Vi i ”rikare” länder avlivar hundar och i shelters går vi också in och avlivar med motiveringen att det är inget värdigt liv som hundarna lever, anser vi. Men det hjälper inte till med att lösa problemet med gatuhundar eller avel. Men viktigast av allt är att tänka på att det är levande känslosamma liv som vi tar.
Idag kan vem som helst rädda djur i krigszoner eller shelters, men hur många av oss klarar till exempel att resa tillsammans med Läkare utan gränser? Jag undrar hur många sjuka och svältande människor vi skulle se som vi skulle anse inte ha värdiga liv?
Ögonen speglar smärta! Jag minns när jag arbetade i Sarajevo, Bosnien och fick många gånger uppleva andra människors plåga genom deras ögon. Utan ord kunde jag känna deras smärta genom mina ögon.
När jag nu senast var på sjukhuset för egen behandling träffade jag människor från olika länder med samma sjukdom och med samma symptom och smärta som mig. De flesta av oss höll med om att den här sjukdom inte ger ett värdigt liv att leva, men vi kämpar på. Ingen av oss vill kasta in handduken.
Mr. Estonia var en av de starkaste och han hade rätt attityd. Jag delgav honom min åsikt att han hade mycket beundransvärd jävlar anamma inom sig. Mr. Estonia skrattade och berättade att det var hans uppväxt som varit tuff. Uppväxten hade lärt honom att se livets utmaningar från en annan synvinkel än kanske många andra.
Han såg inte sin uppväxt som något tragiskt utan som ett bra överlevnadsverktyg. Hans föräldrahem låg sju kilometer från skolan och varje dag gick han fram och tillbaka, fjorton kilometer, i solsken, regn, hagel och vad som var värst ansåg han var snöstorm. ”När jag var halvvägs hem fanns där inget annat val än att kämpa på genom kyla och frusenhet, med stickade våta vantar”.
Ingen kan ha ett rakt svar för vems liv som är värdigt eller inte. Vi alla har våra egna vägar att vandra och våra egna ok att bära. Men det är viktigt att vi tar väl hand om varandra under resans gång, utan att delge våra egna speglingar av vad värdighet är. Hålla ett varmt öga till varandra.
Vi alla vill se värme via andras ögon som sänder från kanalens hjärta. Ögonen ljuger aldrig! Jag ser via ögonen på de fyrbenta hundarna (ibland tre) med tysthet och låter endast kommunikationen flöda.
Med detta vill jag sända en varm klapp till vara fyrbenta vänner och en stor kram till alla Er som så troget följt mina krönikor.
God jul och Gott Nytt År.
Jag ser fram emot att jorden går in de nya kvinnliga energierna där vi kommer att tänka mera med hjärtat som är kanalen till våra ögon.
That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer