Det finns vissa saker man aldrig glömmer från det man var liten. Ett minne som är starkt för mig var när jag åkte till min mormor och morfar, de hade en sommarstuga ganska långt inne i skogen. Den grusväg som ledde in till deras stuga upplevde jag som så lång, det var den inte.  Jag tycker att sträckor och platser var så mycket längre och större när man var barn. Håller du med mig? Allt blev på något sätt så stort då.

Jag sov över hos min mormor och morfar ibland, i stugan som från början varit ett gammalt soldattorp. De levde väldigt primitivt där. Det fanns utedass, de hade inget vatten indraget och de eldade både i spisen och i kaminen. Morfar gick alltid och hämtade vatten från en brunn i skogen. Det smakade ljuvligt. Jag drack ur ett kärl som såg ut som en skopa, det var något speciellt med det.

Det knastrade i spisen och moraklockan hördes så tydligt i tystanden. Det var nästan lite meditativt. Doften av rök, både från ved, pipa och cigaretter glömmer jag aldrig, för morfar rökte pipa och mormor cigaretter. De tillbringade mycket tid där i skogen fast de hade en fin lägenhet ganska centralt.

Mina upplevelser från andevärlden började i tidig ålder och hos dem upplevde jag väldigt mycket. Jag glömmer aldrig det lilla rum, eller kryp in, som låg innanför deras sovrum på ovanvåningen. Det var så lågt i tak så en medellång person fick huka sig när man gick där uppe. Dörren in till gästrummet var också så låg så man fick huka sig och innanför var det snedtak. Mysigt men lite läskigt. Sängen var placerad intill ett fönster och bredvid stod ett litet bord.

När jag sov där vaknade jag flera gånger per natt av att någon rörde mitt täcke. Jag kände av en man som stod lutad mot min säng. Jag kanske var i sju år när jag upplevde just detta. Gardinen rörde sig och jag vet att jag hörde knackningar flera gånger per natt. Det var en skräckblandad förtjusning i att sova över där, lite spännande fast att jag var rädd.

Jag vet att mormor kände och upplevde saker i stugan men jag tror inte hon pratade om det. Jag vågade aldrig prata med någon om mina upplevelser, för mina föräldrar hade aldrig trott mig. 

Mormor var så snäll när jag var där, vi sydde alltid grejor till mina dockor och hon lärde mig att virka. När vi satt där i köket så upplevde jag mannen från andra sidan igen. Han som var uppe i sovrummet. Han stod vid spisen, men jag sa aldrig något. Jag vet att mormors och morfars hund Kalinka såg honom också, för vi tittade samtidigt på honom. Jag kände mig trygg och förstod redan då att djurens förmåga är starkare och helare än många människors. När Kalinka var med så öppnades mitt hjärta och förståelsen för att det fanns något mer…

Jag blev lugn och fick bekräftat att andevärlden var med oss.  

Varma kramar från mig

Anna