Att ge är att få!

Jag vet inte hur många gånger genom livet jag hört detta – att ge är att få. Det har varit helt obegripligt för mig. Och jag tror att det har varit obegripligt även för många som sagt det – det låter ju bra, men vad betyder det och hur gör man?

I egots värld är det en omöjlig ekvation eftersom egot inte vill ge – det vill ha. Mer kärlek, mer pengar, större hus, viktigare titel, snyggare kropp, en kärleksfullare man… Och skulle egot drista sig till att ge, så är det inte villkorslöst – det finns ”regler”; Jag ger dig kärlek och då ska du ge det tillbaka till mig. Jag hjälpte dig så då ska du hjälpa mig.

Så vad innebär då uttrycket ”att ge är att få”? Det är så enkelt att det är svårt. När jag ger till någon annan – kärlek, omtanke, ett leende, en vänlig nick – så upplever jag själv kärleken i mig. Jag får alltså det jag ger. När jag ger villkorslöst i stunden så förväntar jag mig inget tillbaka eftersom jag omedelbart får uppleva kärleken som är själens. Häri ligger gudomligheten. När det äkta givandet kommer ifrån mig så får jag svar omedelbart, och varför skulle jag då behöva kärlek från den jag gav till?

När jag ger villkorslöst i alla mina angelägenheter så kommer jag att bli omhändertagen av Gud. Inte en separerad Gud utan Gud i mig, själen som är en aspekt av Gud – Källan vi alla är en del av. Kärleken är den enda konstanta energi som vi är skapta av, och när den uttrycks i den fysiska världen så väcker den kärleken i andra.

Missförstå mig inte – jag menar inte att det enbart duger att sitta i soffan och vara kärleksfull. Vi behöver mat på bordet och betala våra räkningar. Men vad jag menar är att om jag agerar i kärlek så kommer också det i min väg som jag behöver för att få mat på bordet och betala mina räkningar. Jag har skrivit det innan – skickar vi ut skit, så får vi skit tillbaka. Skickar vi ut kärlek så får vi… just det, kärlek tillbaka. Omedelbart när vi ger, men också när vi som mest behöver det själva