Lycklig, haltade hon fram till gallret på sitt missbildade framben. Benet hade varit brutit på fyra olika ställen och fått självläka. Det gjorde ont i min själ, men att se hennes positivitet gav mig en otrolig styrka. Jag viskade i hennes öra att hon skulle få följa med mig hem.
Den dagen adopterade jag Ariel och fyra andra hundar. Stanken var grym, endast flugorna var lyckliga! Ariel hade en otrolig förmåga att öppna upp andra människors hjärtan. När volontärerna såg hennes missbildade ben uttryckte de sin fasa. I nästa stund såg de in i hennes ögon och Ariels svans satte igång som en propeller. Hon helade människor. Plötsligt såg de det vackra, hennes själ, ren och förlåtande.
En morgon efter fem underbara år tillsammans såg jag att hennes energier inte var lika vibrerande som vanligt, så vi gjorde ett blodprov. Resultatet var förödande. Hennes inre organ började stängas ned. Efter några dagar slutade Ariel att äta och drack endast vatten. När jag tittade på henne viftade hon på svansen, ”thumb thumb”, likt en morsekod i kärlekens tecken. Det svåraste beslutet kom. Att släppa taget om den man älskar.
Även om jag vet att det finns en himmel för djur var jag förtvivlad. En bekant visade mig medkänsla trots att jag visste att hon inte var förtjust i hundar. Hon skrattade ömt och berättade hur svårt det hade varit när hennes mamma gled in i Alzheimers grepp. Det är smärtsamt att se någon du älskar glida ifrån dig.
Jag berättade för Max och Olivia att Ariel var mycket sjuk. Deras beteenden runt Ariel ändrades. En sinnesfrid sänktes over huset! Gruppen, av tolv hundar, gick fram till Ariel, luktade och backade. Det var deras sätt att säga adjö. Jag försökte att vara lika stark som de var. Att våga älska i det fullaste, och när det var dags, låta hjärtat vara fullt av kärlek och tillfreds.
Ariel visade mig att vad som än händer i livet behöver du inte glömma, men det är viktigt att kunna släppa taget och fortsätta leva med kärlek och tillit.
Veterinären kom och hjälpte Ariel över till Andra sidan. En av mina hundar, Shiloh, lade sig vid sidan om henne. När någon i flocken försökte komma fram, morrade Shiloh och jagade bort dem. Med nosen försökte hon täcka över Ariel med filten som lades på henne.
Jag grät! Olivia lade sina armar omkring min hals, ”Mamma, andas in och ut!”
Utanför regnade det häftigt. Max ville bygga en hundkoja ovanför graven ”så att Ariel inte blir våt”.
Max fortsatte med sin egen hypotes, ”Mamma tänk om Ariel bara sover! Tror du Gud blir arg för att vi skickar upp en sovande hund?”.
Olivia blängde på honom, ”Ariel är frisk nu. Hon har redan haft ett möte med Gud. Gud tar inte emot någon som inte är färdig!”
Jag reagerade ömt på Olivias ord ”någon”. Hon vet att vi alla, djur och människor färdas till en annan plats när vi är färdiga här på jorden.
That’s Amore!
Mia Mattson-Mercer
Näras krönikör Mia Mattsson-Mercer tillsammans med hundarna Nebbia och Ariel. Foto: Privat