Barns vishet är en fantastisk gåva

Spontanitet, glädje och en enorm klokhet är utmärkande hos många barn. I sin krönika fascineras Mia Mattsson-Mercer över detta ständiga mirakel.

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Shutterstock

Barn har en inre klokhet som många gånger är helt underbar. När man minst anar det så kommer där upplyftande klokhet ur dem. De förstår hur man kan utnyttja mer av glädje än ledsamhet här i livet och det är faktiskt riktigt smittsamt.


Min snart femåriga son Max låg i sin säng hemma i södra Tyskland. Vi har bott där sedan ett par år tillbaka och innan dess var Italien vårt hem i fyra år. Innan jag släckte ljuset i hans sovrum inför natten så hörde jag hans lilla stämma under täcket: "Mamma, jag saknar Italien, vårt hospice och poolen. Det är min dröm. Jag saknar min dröm!"

Annons

 

I bilen på väg hem från Olivias träning såg vi en vacker hund, en collie, komma gåendes. Minnen flög upp i mitt inre och ögonen tårades. Jag saknade vår avlidne hund Clyde, som varit en vacker och underbar hund.

Spontant uttryckte jag mina känslor högt. Jag hör min dotter Olivia, och med sina kloka ord säger hon: ”Tack Gode Gud att du har honom i hjärtat!”

Jag bröt ut i leende, och fällde lyckliga tårar.

 

Vi bor i en renoverad gammal lada från 1847. Max kommer instormade och säger: ”Jag gillar inte detta hus, det är så gammalt och här är så gamla människor!” 

Med lugn stämma hör jag Olivia säga: ”De är inte bara gamla människor, de är gamla döda människor!”

 

I ett av de hemska shelterna nere i Italien med cirka 200 hundar instängda i burar, stannade jag och barnen för att hämta en hund. Olivia som har varit med mig sedan treårsåldern var van att se det mesta.

 

Vi gick in for att hämta Colomba, en hund som varit instängd i en bur med ett kallt och vått cementgolv sedan 2003. Olivia sprang in för att hälsa på hundarna, men kom ut efter tjugo minuter och såg väldigt tagen ut. ”Mamma, alla hundarna tittar på mig och frågar om jag kan ta dem med mig. Deras blickar följer mig hela tiden, mamma!” 

I vanliga fall brukade det vara Olivia som alltid tröstade mig då vi besökte de olika shelterna, men den här gången tog det hårdare på henne. Istället för att ta henne därifrån så satte vi oss ned. Jag förklarade för henne att detta var livets baksida. ”Om vi tittar bort är vi lika skyldiga som de som har alla hundarna instängda. Istället kan vi försöka göra något tillsammans.”

Olivia och jag satt på muren och planerade vad vi skulle kunna göra bättre och hennes ledsenhet förvandlades till spontanitet. 

Tillsammans bar vi in Colomba i bilen. Hon var femton år gammal, illaluktande och med var rinnande ut från hennes öron. Hunden Colomba var ett levande skelett. Jag hör Olivia säga till Colomba: ”Nu ska du få se gräs, det är grönt och härligt. Jag älskar att gå barfota och du kommer att gilla det också.”

Att se dem tillsammans var den vackraste målning universum kunnat ge mig.


That’s Amore.

 

Mia Mattsson-Mercer

Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.