Hunden Linus morrade åt sina ägare när de alla låg tillsammans i sängen. Linus vägrade låta sin familj gå upp och nafsade aggressivt efter deras fötter. Matte och husse hade i början tyckt att det var gulligt. Men till slut var det inte lika gulligt. Ägarna blev förbryllade. Vanligtvis var han den snällaste hunden på jorden.
Jag välkomnades av en väldigt gladchihuahua. Han såg verkligen inte ut att kunna förvandlas till ett monster. Bilderna som Linus sände var många och glada. Men när vi kom till sovrummet blev han genast orolig. Linus visade en annan kvinna som låg i sängen, det var en sorgsen känsla.
Jag är rädd att min familj försvinner för gott när de lämnar sängen.
Matte började gråta och lyfte upp Linus i sin famn. Linus hade varit hennes systers hund. Systern hade varit svårt sjuk i cancer och han hade ofta legat hos henne i sängen. Ibland hade de till och med smugglat in Linus på sjukhuset. Men efter det att hans älskade matte hade gått bort var Linus rädd att de som lämnade sovrummet inte skulle komma tillbaka till honom.
Familjen fick i hemläxa att göra morgonrutinerna annorlunda. När matte och husse turades om att servera varandra kaffe på sängen, med ett litet hundgodis, blev Linus ångest bättre.
*
”Jag känner på mig att min Pelle letar efter en plats där jag inte kan hitta honom!”, sa Pelles matte med tårar i ögonen.
Hon ville att jag skulle tala om för hennes katt att han inte skulle vandra iväg och dö utomhus. Pelle kurrade lågt och mjukt. Han var trött.
Men jag är ju endast ett skal, ingenting mer.
Matte torkade tårarna; ”Men jag vill kunna säga adjö!”
Detta var på en torsdag. Följande måndag hade Pelle plötsligen kommit tillbaka tidigt efter sin utomhusvistelse. Matte blev glad och talade om för honom att hon endast skulle vara borta en kort stund. Knappt en timme senare var hon hemma igen, men ingen Pelle kom och hälsade på henne.
Hon gick intuitivt in i vardagsrummet till hans favoritplats, ormbunken. Matte lyfte på de stora bladen som vällde ner mot golvet, och där, där låg Pelle fortfarande varm, men han fanns inte längre kvar i sitt skal, som han själv uttryckte sig.
Matte tillsammans med vänner fick sin begravning, att få säga adjö. Så mitt i sin stora sorg var matte ändå lycklig.
That’s Amore!
