En kall vinternatt sökte en hundmamma min hjälp

Det var kallt och massor av snö utanför vårt hus. Inomhus var det varmt och mina hundar låg tryggt och sov i varsin hundsäng. 

Själv kunde jag inte sova, utan låg och stirrade upp i taket. Aldrig var jag nöjd med vad jag åstadkom ute i hundvärlden. Min tanke for vidare till alla människor och djur som frös därute. Det kändes inte bra i mitt hjärta.

Jag steg upp och gick ut i vardagsrummet för att slippa ligga och fundera. Utanför var det mörkt men jag älskade att se julbelysningarna i grannarnas fönster. 

Plötsligen såg jag hur det rörde sig en skugga utanför. Jag släckte ned ljusstaken i fönstret för att kunna se bättre. Där var den igen, skuggan!  

Jag öppnade försiktigt dörren och utanför på farstumattan låg två små valpar! Reflexmässigt föll jag ned på knäna och tog upp de kalla fuktiga liven. Längre bort såg jag en mörk siluett. Jag förmodade att det var mamman!

När jag tog ett steg framåt så backade skuggan. Jag stod stilla och med en låg röst försökte jag locka mig till henne. Men hon rörde sig inte. Mina hundar vaknade och började morra dovt. Skuggan försvann. 

Med valparna i famnen gick jag in i badrummet och tog fram handdukar som jag frotterade dem med. Plötsligen hördes ynkliga pip från dem! Jag blev så lycklig, men samtidigt tänkte jag på mamman därute. Vem var hon? Hur visste hon var hon skulle lägga sina valpar? Var det en tillfällighet att hon bar dem till min dörr? Och, att jag var vaken? 

Jag öppnade dörren igen, men mamman var borta! Jag fylldes av en stark, kärleksfull sorgsenhet.

En stark inre röst vibrerade inom mig; 
Alla dessa frågor tar endast din tid. Lämna frågorna och svaren kommer automatiskt till dig när du behöver dem. Nu i den här situationen finns där inte plats för svar, acceptera att det nu är du som är den utvalde till att finnas där, till den som valde din hjälp. Ta ödmjukt emot den.

That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer