“Vill du följa med på en trumkväll med en äkta indian?” frågade min nya vän i den lilla byn där vi bor i södra Tyskland. Det lät oerhört spännande! Självklart ville jag följa med tillsammans med min dotter. Det kunde bli en härlig upplevelse för oss båda två.
För första gången i mitt liv skulle jag få äran att träffa en indian från de välkända stammarna cherokee och nanish shontie. Olivia tyckte det skulle bli häftigt att få spela trummor. Men vad är en indian för något? undrade hon.
Vi körde till lokalen där kvällens trumafton skulle hållas och vi möttes av femton andra glada indianinspirerade människor. Runt den stora trumman av hjortskinn satt den välkända indianen Mala Spotted Eagle.
Vi hälsade och hans handslag var fast och genuint. Hälften av besökarna fick plats runt trumman och med varsin trumpinne i hand var vi redo att börja trumma. Ritualerna var fascinerande och historierna om Moder Jord och dess skapare underbara. Olivia trummade på som om det var den mest naturliga sak i världen. Själv hade jag ingen taktkänsla.
Jag imponerades av hur alla stämde in i indiansångerna. Sångerna gav mig gåshud. Melodierna och de jojkliknande sångerna kändes så bekanta. Jag ville sjunga med, men fick inte ur mig ett enda ord, inte ens en ton. Jag som aldrig brukar ha några problem att sjunga med kunde plötsligt inte få fram ett enda ljud. Istället blundade jag och försökte följa med i bilderna till språket som jag inte förstod, men det kändes ändå tryggt.
Plötsligt var det som om jag sveptes bort! Jag kunde fortfarande höra dem alla sjunga långt borta, men runt omkring mig flög flera falkar. Det var en fantastisk känsla. Jag såg från mina egna ögon men kunde jag samtidigt se från falkarnas ögon. Den frihet och behag som spelades i mitt inre var underbar. Jag ville hålla kvar känslan.
I nästa stund stod jag vid sidan av flera indianer som samlats kring en lägereld. Kvinnorna var tysta medan männen hummade något som jag inte kunde höra, men jag kände deras vibrationer. Deras tålmod var enormt! Jag önskade mig själv den starka tålmodighet som de alla utstrålade. En stark övergivenhet kändes plötsligt inom mig. Hade jag lämnat min stam, eller hade den tagits ifrån mig?
En sorg tyngde i mitt bröst. Plötsligt hörde jag långt borta hur trumman tystnade. Jag öppnade sakta ögonen. Mala tittade djupt in i mina ögon för att leta efter svaret som speglade min fråga. Kom jag ihåg mitt förflutna?
Resten av kvällen satt jag som i en dvala. Tankarna virvlade runt tillsammans med känslorna. Jag försökte sätta ord på upplevelsen. Jag var närvarande men ändå långt borta.
Gamla minnen som jag inte ens mindes när jag tänkte på senast kom tillbaka.
Jag är cirka åtta år gammal. Mina föräldrar och jag åker ut på landet från storstaden. Vi har ett sommarhus och vid tomtens slut finns en liten bäck med massor av blommande vintergäck.
Jag älskar björkarna, vattnets porlande melodi och de vackra gula blommorna. Jag tackar vattnet, blommorna och jag sjunger högt för Moder Jord. Lite längre bort finns där tre stora stenblock som jag älskar att sitta på i min ensamheten och bara vara.
En dag kom andra barn och lekte på stenblocken. Jag blev förtvivlad! Min mamma hade aldrig sett mig så upprörd tidigare. Så fort de andra barnen lämnat dem sprang jag ut till stenblocken tyst och lycklig i naturens blomstrande skönhet, ensam.
Vid kvällens slut gav Mala mig en kram. Inga ord, endast ögon som såg in i djupets själ bakom livets tidigare mysterium. Det var dags att hitta tillbaka till mina rötter och den stora kärleken till Moder Jord och djuren.
Pusselbitarna har börjat röra på sig igen och mitt förflutna hittar tillbaka. Det är dags att vakna och följa livets cirkel för jag är snart tillbaka där allting startade.
That’s Amore.
Mia Mattsson-Mercer