Utanför stod en mager flicka i en alldeles för stor tröja. Sidan om henne satt en tufsig hund.
Flickan kunde inte vara mer än sju år gammal när jag träffade henne för första gången. När socialarbetarna kom för att hämta henne, vägrade hon att följa med utan sin hund. En av socialarbetarna var en stor djurvän som hade hört mig berätta hur viktiga djur är för människans läkande.
Flickan förhördes tillsammans med sin hund Duncan. Hon strök honom varsamt över pälsen. ”Han är min bästa vän. När min mamma och styvpappa bråkade, kröp vi alltid under sängen.”
Senare träffade jag dem båda, men huvudpersonen var hunden Duncan.
Han var lugn och lämnade inte sin mattes sida.
Flaskor, bråk, slag, höga ljud som återföljdes av en spöklik tystnad. Flera gånger gick Duncan emellan för att skydda flickan. Hunden bet manen, men av beskydd.
Socialarbetaren bekräftade senare att flickans styvpappa hade försökt göra sig av med hunden.
Barn som kommer från en våldsam familj kan oftast läka snabbare tillsammans med djur i terapiform. Djurens läkningsförmåga påverkar oss människor.
Flickan och jag har under åren hållit kontakten och speciellt under den svåra tiden när Duncan dog. Duncan kämpade emot döden, fastän hans matte var i säkerhet och gick i skolan. Han ville inte lämna henne.
Vi var många som var rädda för vad sorgen kunde göra med henne.
Men livet överraskar oss flera gånger, tänkte jag. Du luras av dina tankar, inte av människan.
Naturligtvis sörjde matte. Men efter ett tag ville hon börja studera till att bli en djuradvokat. Hennes dröm var att kämpa för djur som inte fick följa med till barnens nya fosterhem. Hon kallade sin vision för ”Duncans Lawfirm” I brevet avslutar hon:
Vägen tillbaka är livslång men absolut inte omöjlig. Det är en läkningprocess på en lång resa. Vi undrar ofta när vi kommer att komma till läkningens slutstation. Men såren är också ett sätt att lära sig leva med, och tillsammans med Duncan blev jag starkare än någonsin.
Chris och Duncan
That’s Amore!
