Gatuhundarna lär mig att leva i nuet

Under mina 17 år som aktiv djurräddare, har jag sett många olika hundhäng. Men detta statliga shelter var det mest groteska ställe jag sett. Höga cementmurar och mörker, isolerade satt hundarna på rad. Fukten rann ned för väggarna och där fanns ingen luft. Det var fruktansvärt!

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. 

Roger medicinerades och pälsen växte ut, men han hade en infektion, ett virus i sin kropp. Men med rätt medicin, skulle vi kunna hålla viruset under kontroll resten av hans liv.  Det var inte smittosamt. En organisation kontaktade mig om jag kunde hjälpa Roger. Vi fick ut honom till ett mindre bra hundpensionat, men i Rogers ögon var det lyx. Han placerades i en bur tillsammans med en tik vid namn ZaZa. 

När jag första gången träffade Roger, blev jag också förälskad i den lilla tiken som satt tillsammans med honom. Som ung hade hon suttit fastkedjad hos en jägare. Någon hade klippt av kedjan och tagit henne därifrån, men sedan hade hon hamnat i en bur. Övergiven sedan flera år tillbaka. Roger och ZaZa blev snabbt ett par och sov tätt tillsammans. Det kändes fel att splittra dem. Lyckan var enorm när ZaZas adoptivfamilj sa att de också kunde adoptera Roger. De hade känt samma som vi, att hundarna skulle få stanna tillsammans. 

Denna gång grät jag lyckotårar! 

Att rädda djur kan ofta bli en lång smärtsam process med massor av andra människor inblandade. Blandade åsikter och rädslor. Det är svårt att sitta hemma i ett fungerande land där lag och ordning är någonting vi växt upp med. 

Kulturkrockar och rädslor går i arv. Otålig som jag ofta är, fick jag lära mig att leva i nuet från de båda hundarna. Jag kunde inte påverka det förflutna och jag visste ingenting om framtiden. Det var svårt och jag insåg att jag behövde arbeta med att släppa min kontroll. När jag träffade hundarna igen insåg jag att Roger och ZaZa inte hade förändrats, de hade hela tiden levt i nuet. 

När vi lever i nuet, kan vi hålla våra känslor i balans, precis som gatuhundarna. 

That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer