Under min tid i North Carolina, USA, kom jag i kontakt med en djurorganisation som tog hand om hemlösa katter och hundar som antingen hade blivit övergivna eller födda på gatan. Det var första gången jag kom i kontakt med orden ”no kill shelter”, där dödades inte djuren.
Många shelter avlivade djuren efter en tid, allt från 24 timmar till en månad. Några få tog avstånd till att avliva oavsett tid och debatterna haglade om vem som gjorde rätt. Det var ändå på ett "no kill shelter" jag lärde mig vad ”de-clawing” katter innebar och att det var väldigt vanligt.
Varje måndag lastades en van med tjugo hundar och några katter, de kördes till det stora djurvaruhuset för att adopteras bort. Utanför varuhuset staplades djuren i burar. Folk kunde adoptera på plats och ta med sig sin lilla/stora hund eller katt direkt. Papper skrevs på och en donation gjordes. Varuhuset tjänade på det då den nya ägaren behövde köpa mat och tillbehör till sin nya vän.
En amerikansk kvinna kom upp till mig och på en rullande söderdialekt frågade hon mig ”Is that cat de-clawed”? Vilket betyder ”Är klorna bortdragna på katten?”. Jag tittade på henne med förfäran och undran, jag förstod inte vad hon menade. Hon böjde sig ned och petade med fingret genom gallret och fortsatte ”För jag vill inte ha mina möbler förstörda!”. Tystnaden lade sig som ett täcke då folk omkring hade hört hennes fråga. Plötsligen hör jag mig själv säga ”Då föreslår jag att du går in i varuhuset och köper en guldfisk istället”.
Mitt volontärarbete slutade abrupt då chefen blev arg över att de med stor sannolikhet hade förlorat en adoption, även om det innebar att operera bort klorna. Det var en dag fylld av budskap med lärdomar om vad vi ansåg var kärlek till djuren och vad som skulle tillåtas.
Mia Mattsson-Mercer