Innan du går vill jag säga adjö

Jag försöker dagligen leva efter vad en gatuhund en gång förmedlade till mig:

Ni får en lång tid fylld av kärlek tillsammans och sedan har ni svårt att släppa taget när det är dags. Hela livet jagar ni den kärlekskänslan men förstår inte att det är vi som tar fram den kärleken inom er. Ni skall fortsätta vibrera i samma kärlek som om vi fortfarande är där. Vi talar aldrig om för er hur ni skall älska, utan ni följer våra kärleksvibrationer.

Att säga adjö till flocken är en stark instinkt inom djuren, för att sedan kunna gå iväg för att dö. 

Jag minns min första klient, en katt som var redo att lämna jorden. Hans matte klarade inte av att han ville gå iväg till skogen och försvinna. Pelle var både en inomhus- och utomhuskatt, men på senare tid stannade han ute längre och längre. Ibland tog hans matte ficklampan och gick ut för att leta efter honom i mörkret. 

Pelle låg på bordet när jag steg in i vardagsrummet. Han kurrade högt när våra ögon möttes. Hans matte bad mig: ”Snälla tala om för honom att han skall stanna hemma. Jag vill inte att han skall gå och lägga sig på en plats där jag inte hittar honom.” 

Pelle tyckte inte det var så viktigt. Jag är ju då bara ett skal, ingenting mer. Hans matte gav sig inte, de hade ju varit vänner i sexton år.

Ett par dagar senare, skulle matte iväg för att uträtta ett ärende. Hon hörde Pelle jamma dovt utanför dörren. Förvånad släppte hon in honom. ”Pelle, du brukar inte komma in så här tidigt! Matte skall bara köra bort till banken, jag är snart tillbaka!”

Knappt en timme senare kom hon tillbaka hem men ingen Pelle kom och mötte henne. Hon gick intuitivt in i rummet, till hans favoritsovplats, hans ormbunke. 

Hon höll andan och lyfte på de stora bladen som vällde ner mot golvet. Där låg Pelle fortfarande varm, men han fanns inte längre kvar i sitt skal. Hon brast i gråt och höll honom hårt i sin famn och viskade: ”Tack Pelle, tack!” 

That’s Amore!