Jag och min mamma räddar hemlösa djur

Jag får ofta frågan hur det är att ha en mamma som räddar djur. Det är svårt att beskriva, för min mamma är som en färgglad raket. Även när hon blir arg är hon färgsprakande och hon gråter ofta väldigt känslosamma tårar. Men ibland är det även lyckliga tårar. 

Jag heter Olivia, är tio år gammal och älskar djur. Jag räddar också djur och mamma vill att jag skall utveckla mig själv. Hon lär mig att vara tyst så att jag inte distraherar energivågorna från djuren. 

Min mamma älskar att ha med mig på hennes räddningsuppdrag, hon ser min passion i ögonen och dessutom lyssnar hon på mina råd. Ibland tror jag hon lyssnar mer på mig än på sig själv. Hon säger att visheten som kommer från barn är briljant. 

Ibland när vi besöker djur som sitter i burar kan jag börja gråta för jag känner djurens kärlek och att de vill bli räddade. Det känns likadant när jag ser någon bli mobbad i skolan. Min mamma kramar mig och säger att det är okej att gråta så länge man inte håller kvar känslorna till något negativt, utan att man gör något bra utav dem istället. 

När vi räddar djur är det intensivt, vi lever i känslorna hela tiden. Mamma vill att jag träffar människor som ignorerar livet och de som inspirerar. Hon frågar mig alltid efteråt: ”Olivia, vem vill du vara?”

Vi hälsade på en kvinna som är lika underbart galen som min mamma. Hon har ett stort hus i en vacker dal tillsammans med 30 hundar, tre kärleksfulla åsnor och två hästar. Jag vill vara precis som kvinnan och som min mamma. Mamma ler och säger att jag redan är en unik person. Men att jag inte skall vara rädd för livets prövningar, det är det som visar vem jag verkligen är. 

Jag tycker min mamma är en av de modigaste i världen, fastän hon säger att hon ibland är rädd. Det är okej att vara rädd, säger hon. Men att man ska försöka tygla sin rädsla, precis som med en vild häst. Att vara snäll mot den vilda hästen är som en spegelbild av oss själva. 

Jag älskar dig mamma och som du alltid säger:
That’s Amore!