Konsten att ta farväl av en kär vän

Att ta farväl är något som man måste göra, fastän det bär emot. Och ett farväl är lika viktigt för människor som för djur.

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Shutterstock

När är det dags att ta farväl av en trogen vän? När lämnar de oss? Att bli lämnad av den man älskar mest på jorden är kolossalt svårt.

Vi sörjer med en oerhörd styrka och många gånger väldigt länge. Vi kan till och med bli deprimerade efter att ha förlorat ett husdjur. En del människor som inte har haft djur kan förvånat höja på ögonbrynen över detta.

Vi som har mist vår fyrbenta vän vet vilken smärta det är och att den är stor. Det känns som om någon sliter ut ens hjärta ur kroppen. Under en lång period har vi tillsammans med vårt husdjur upplevt villkorslös kärlek. Inga krav har ställts, utan det har bara varit kärlek. Våra älskade fyrbenta vänner som alltid finns där för oss, glada och trygga.

När döden träder in och tar vår älskade vän känns en enorm tomhet och tystnad i hemmet. Smärtan vibrerar i det tysta.

 

Men djur kan också sörja. Vår labradorhane Ranger gick hastigt bort. Vi var inte beredda på hans plötsliga dödsfall. Det var inte heller Shiloh, vår yngsta blandrashund. Också för Shiloh kom det som en chock.

 

Ranger dog på djurakuten. Vi tog med oss hans kropp hem och lade honom i ett rum på hans älsklingsfilt. Vi öppnade dörren och lät våra tre hundar komma in och nosa på honom och ta ett sista farväl. Clyde och Tjojs gick fram till Rangers kropp och nosade på honom för att sedan lägga sig i dörröppningen, som om de var redo att vakta honom från fiender.

 

Shiloh älskade sin farbror Ranger. Ranger tog alltid hand om Shiloh. Shiloh gick fram till hans kropp och började visa oro och med sin nos puffade hon på filten för att begrava honom. Shiloh var inte sig lik på flera veckor. Det gjorde ont att se Shiloh sörja sin bästa vän.

 

Nu i veckan fick jag äran att träffa Mira. Mira var en vacker get som levt i samma familj i över tjugo år. De tre barnen som nu är i övre tjugoårsåldern växte upp tillsammans med geten Mira.

 

Vilken underbar utstrålning och vishet Mira utstrålade när jag satte mig ned hos henne! Jag ville inte gå därifrån. Hon visade ingen rädsla, utan var behagligt tillfreds inombords.

 

Mira delade glatt med sig av sina minnen till mig. Hon gillade vagnen som hon hade haft i yngre dagar. Hur hon älskade när barnen lekte häst med henne.

 

Miras matte berättade att Lill-matte brukade leka häst och cirkus med Mira, som var en av de mest följsamma getter som de någonsin haft. Mira kunde också berätta om familjens olika personligheter, även om mormor som inte längre levde.

Miras önskan var att bli begravd vid kullen bland alla träden på familjens mark. Familjen hade en äppelodling där äppelträden stod i en vacker dal. Men det var inte för sin egen skull som Mira ville bli begravd där, utan det handlade till stor del om Stor-matte och Lill-matte, som nu båda är i tjugoårsåldern.

Mira visste att Stor-Matte inte skulle klara att Mira åkte iväg från hemmet. Stor-matte behövde kunna gå till en plats där hon visste att Mira fanns. Stor-matte grät och jag med, men det var behagliga tårar, fint och omtänksamt.

 

Stor-matte ville få begrava henne hemma, men familjen hade pratat om att köra iväg henne när det var dags.  Tankarna ändrades i familjen nu när det var Miras egna ”ord”. Det gjorde också att Stor-matte blev starkare i sitt beslut.  Mira hade ju bekräftat vad hon själv känt redan från första stund.

Jag älskar djuren av hela mitt hjärta, för även in i det sista så tänker de på oss. Det är därför jag brukar kalla djuren för minibuddhister. För de vet mer om helheten än vad vi gör, för även om tiden inte existerar för dem så vet de när det är dags.

 

 That’s Amore.

 

Mia Mattsson-Mercer

Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.