Istället för att tillåta vardagens små och stora bekymmer få vara de framträdande, så förmedlar min medvetenhet om innebörden i dessa ord en tacksamhet och ödmjukhet inom mig.
Men ibland sitter det så förbenat långt inne att komma ihåg detta. Kanske ska jag tatuera in det i pannan på mig själv så att jag kan se det i spegeln när jag går upp på morgonen?
Förmodligen har jag en tendens att ta saker, ting och inte minst mig själv för allvarligt emellanåt. Det skapar en separation från det som egentligen är mitt innersta och också en separation från andra. Grubblerier, en veckad panna och oro ges utrymme. Och hur mycket lever, älskar och skrattar jag då? När jag tänker efter så skulle en tatuering i pannan inte fungera då vecken skulle göra texten oläsbar…
Kanske är nyckelordet lättsamhet? Inte i meningen att vara ansvarslös utan mer lättsinnighet, att luta mig mer tillbaka och vara mer avslappnad? Vissa kan konsten att inte ta saker och ting på så stort allvar medan jag själv ofta går in med ”hull och hår”.
Min kommande träning blir att släppa taget om sådant jag inte kan förändra i stunden, att se de små sakerna i livet som jag uppskattar och att skratta mer, inte minst åt mig själv.
Per Ola Thornell