Madeleine Walles: En ängels varma kram

Blåsten slet hårt i vårt paraply när vi hukande tog oss fram till Engelbrektskyrkan i regnet, min dotter och jag. Det var en dämpad dag.

Text: Madeleine Walles
Foto: Shutterstock

Våra sinnen var lika mörka och tunga som regnmolnen ovan oss, för vi hade nyligen minst en person som vi höll väldigt kär.


Det var sorgen, smärtan den gav, som fick oss att promenera till kyrkan trots vädret. Kanske kunde vi där få lite stillhet och tröst. Vi ville tända ett ljus och känna närhet.


Kyrkan ligger vackert, högt uppe på ett berg mitt inne i centrala Stockholm. Och det är många, många trappsteg som leder upp dit. Vi möttes av en skylt som förkunnade att kyrkan var öppen till klockan 15 och en hastig titt på klockan visade att vi endast hade några minuter på oss. Men det kändes viktigt att få tända vårt ljus, och vi tänkte att det skulle vi nog hinna.


I porten möttes vi av en vänlig man som med mjuk röst talade om att kyrkan skulle stänga alldeles strax. Vi förklarade vårt ärende, att vi ville tända ett ljus för en älskad familjemedlem som just lämnat oss, och vi lovade att skynda oss. Han log han mot oss och sa: ”För ett sådant ärende har jag ingen klocka. Välkomna in, ta all den tid ni behöver”.


Hans vänlighet i det ögonblicket, hans omtanke och förståelse, var precis vad vi behövde. Och redan här slog mig tanken att vi träffat på en ängel.


Vi gick fram till ljusstaken, betalade våra ljus och tände dem. I samma ögonblick fylldes kyrkan av vacker orgelmusik. Så oväntat och så stort. Jag tittade på min dotter och vi tog varandras händer, slog oss ner på en kyrkbänk och lät musiken omfamna oss.


Då kom hälsningen från Andra sidan. Ett budskap fyllt av kärlek och glädje. Hon var framme, meddelande hon. Ja, det var exakt så orden föll. Hela min själ fylldes av ett lugn, jag kände en enorm tacksamhet.


Det var ingen röst som kom till mig, snarare en känsla. Och en tydlig bild för mitt inre, bilden av en leende, lycklig person.


Jag berättade för min dotter och såg att hon förstod. Vi kände båda så starkt att detta ögonblick, just denna stund, var otroligt viktigt för hur vi framöver skulle kunna hantera vår sorg. Vi skulle bära med oss denna kärlek för alltid.


Jag vet inte hur länge vi satt där, kanske en halvtimme. Sen nickade vi mot varandra, reste oss och gick mot utgången. Där mötte vi åter vår kyrkängel. Ja, jag kallar honom så. Den vänlige man som tog emot oss så väl. Jag tackade för musiken, och han förklarade att det var kantorn som övade inför kvällens orgelkonsert. Vi hade haft turen att komma just i det ögonblick när de första tonerna började ljuda.


Vår kyrkängel log milt mot oss, frågade om vi hunnit få den stund av stillhet som vi önskat. När vi nickade sa han: ”Vi tar en gruppkram, innan ni åter ger er ut i regnet”.
Ja, där stod vi tre och höll om varandra. Två kvinnor i sorg och en kyrkängel. En ängel i människokläder, som dök upp när vi som bäst behövde honom.


Den här stunden har jag återkommit till många gånger under året som gått, den har fyllt mig med värme och gjort det lättare att andas. Den har fått mig att le och hjälpt mig att ta kloka beslut.


För änglar finns. Och en värld bortom det liv vi lever här.

Varm kram Madeleine

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Nyhetsbrevet kommer till din e-post en gång i veckan med nyheter om vad som är på gång.

Du kan också göra en avanmälan om du av någon anledning inte vill ha Näras nyhetsbrev eller ändra din e-postadress. 

Skicka mig även erbjudanden från Egmont Publishing, som äger Tidningen Nära, och våra partners.
Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.