Stunden på den blåa, gamla bänken i min trädgård är lika rofylld som varje sommar. Kaffet från muggen jag håller i min hand, smakar lika gott som vanligt. Mina älskade rosor, som nu blommar som vackrast, är lika väldoftande som alltid och gräset lika mjukt och snällt under mina fotsulor. Ändå har så mycket förändrats. Vi har upplevt en tid då allt vänts upp och ner. När hjulen slutade snurra, inte bara i vårt eget land utan i hela världen. När sjukhusen fylldes av människor i stort behov av vård. Och där personalen som gett allt för att rädda liv, blivit våra hjältar.

En tid när det inte getts utrymme för umgänge med familj och vänner, kramar eller närhet. Då vi vant oss vid att umgås via Skype och Facetime. Och när den lilla idyllen där jag bor, plötsligt kändes hotfull. Trots att havet och de små husen i hamnen som legat där i flera hundra år, såg ut precis som vanligt, sneglade jag misstänksamt på dem jag mötte på hundpromenaden. Människor som jag med glädje brukade krama, fick mig att backa undan. För mitt i lugnet, i det välkända och invanda, fanns det okända. Som var omöjligt att se.

Samtidigt växte kärleken, från människa till människa. En dag stod en liten present på min trapp, en varm hälsning från någon jag bryr mig mycket om men inte vågat träffa. Själv har jag skickat kort med små hälsningar till mina vänner, något jag gjorde mycket förr men med tiden nästan glömt bort. Krisen fick nuet att bli lite mer som förr. Danska drottningen uppmanade sitt folk att inte skicka blommor till henne när hon fyllde 80 år, utan istället skicka blommor till någon som satt ensam. Att handla mat till äldre grannar blev en självklarhet och artister samlades utanför äldreboenden för att underhålla de gamla med sång. Dagligen har kärleksfulla handlingar fyllt vårt land, vår jord. Och det har fyllt mig med hopp och glädje.

Jag smuttar på kaffet och inser att det smakar bättre än vanligt, allt medan jag låter tankarna vandra. Vi har under flera månader kämpat, lidit och oroat oss. Så många har mist sina älskade anhöriga och vänner. Men mitt i allt detta har mänskligheten rest sig, buren på kärlekens vingar. Visat att vi kan och vill förenas i det vackra i att finnas för varandra. Vi har lärt oss att inte ta allt för givet, utan se storheten i det som vardagen rymmer. Middagen med vännerna, kramen av mormor, utbudet i den lokala butiken, en fika på favoritkaféet. Och inte minst glädjen i att vakna frisk. En rikedom värd att värna och bevara.

Varm kram,

Madeleine