En vårdag står han plötsligt i vår trädgård, favoritdoktorn i alla kategorier. Läkaren som jag vet alltid möter sina patienter med trygg blick och vänliga ord. Och som brukar skoja om att det är svårt att kombinera ett jobb där han kräver kliniskt rena nagelband, med sin stora hobby – odling.
Just den här dagen är han jordig upp till armbågarna, för det är söndag och han har tillbringat den i sitt stora trädgårdsland. Eftersom han sått mängder av fröer har han nu plantor över. Vill vi ha?
Tacksamt tar jag emot fina miniexemplar av sallad, fänkål och purjolök som genast får flytta in i vår odlingslåda och bli grannar med mina rädisor, rucolan och sockerärtorna – mina egensådda som jag är barnsligt lycklig över. Ja, lite stolt faktiskt. Det är verkligen magi när små gröna skott börjar synas över jordytan.
Några dagar senare står jag mitt i en jätteodling hos ett par goda vänner som driver vegetarisk restaurang och i stort sett är självförsörjande på grönsaker. De hinner inte riktigt med att så och plantera allt, så jag får chansen att hjälpa till under några härliga timmar i deras välgödslade trädgårdsland. Jag lär mig massor om skockor, gråärtor och bondbönor och i ”lön” får jag de finaste svartkålsplantor.
När vi sedan får besök av ett par efterlängtade vänner och bjuder på trädgårdsfika med hembakad rabarberkaka, tittar de nyfiket på min lilla odling och undrar om jag vill ha tomatplantor. Så gärna! Mina egna försök att så frön från fjolårsplantan blev totalt misslyckade, så jag är jätteglad för 13 fina små plantor som förvandlas till ståtliga kungar när de väl flyttat in i nya, stora krukor och matats med näring och bästa jorden.
Allt detta växande har fyllt mig med lycka hela sommaren. Känner mig som en liten Mandelmann. Magiska stunder då jag öppnat köksdörren och klivit rakt ut i den gröna rikedomen. Och skördat – för direkt transport till tallriken. Varje dag har jag dessutom plockat luktärter till middagsbordet. I maj grävde jag ner de små plantorna och när första blåa blomman slog ut blev jag lycklig som ett litet barn. Sen kom det vita, röda, lila … Jag lärde mig att det bästa är att plocka, plocka, plocka för det får dem att blomma ännu mer. Mängder av små, söta buketter med ljuvlig doft.
Just i år när vi verkligen levt det stillsamma livet här hemma, har det passat extra bra att odla. Jag har insett hur lite som behövs för att jag ska känna mig rik. Att det som växt dessutom är gåvor från vänner, har fyllt mig med värme. Det finns en storhet i att ha sådana människor omkring sig. Och en väldig glädje i något så enkelt som att så ett frö, gräva ner en liten planta och se det växa. Utan gifter men med massor av kärlek.
Varm kram
