Att ge och ta hör ihop. Inte minst i vänskap. Det är så självklart, eller hur! Och egentligen inte konstigare än att om du inte har satt in några pengar på ditt bankkonto, då kan du heller inte ta ut något i bankomaten. Har du inte jobbat med att bjuda på dig själv, kan du inte förvänta dig att dina vänner hela tiden ska bjuda dig på både det ena och det andra. En smaskig fika, hemlagad middag … Eller kanske framför allt sin tid.
Visst känns det gott i själen att ge och självklart ska vi inte kräva något i retur varje gång vi ger från hjärtat. Men jag tror det är viktigt för oss alla att få känna att vi betyder lika mycket för den vi bryr oss om, som han eller hon gör för en själv. Att ge är ju en form av kärlekshandling och då känns det skönt att få uppmärksamhet tillbaka.
Den här tanken har dykt upp allt oftare i takt med att åren gått och jag blivit äldre. Och lite klokare kanske? För visst händer det att jag blir förundrad över varför vissa personer aldrig frågar hur andra mår eller vad de gjort senaste tiden, men gärna pratar på i timmar om sitt eget. Eller varför en del alltid ser det som självklart att det är du som tar initiativet till träffar och promenader. Trots att det är uppenbart att båda tycker det är lika trevligt.
Jag är säker på att det här fenomenet är ganska vanligt. Jag hör det från andra, känner igen det i frågor till våra medier här på Nära då och då. Någon känner sig sorgsen för att en vänskapsrelation haltar, man har inte fått något stort gensvar trots att man tycker att man gjort allt rätt. Ändå väljer många att leva med det här år ut och år in. Kanske klagar vi lite inför andra, om att vissa personer tar av vår energi. Med det hjälper ju faktiskt inte stort, för att vara ärlig.
En gammal lärdom är att vi inte kan ändra på andra, bara på oss själva. Så om jag nu tröttnat på att ha en person i mitt liv som jag känner bara tar, då är det mitt beslut att antingen vara tydlig och säga ifrån eller ändra mitt eget beteende i relationen. Och i värsta fall mista ”vänskapen”. Eller så får jag gilla läget. Vilket väljer jag? Vad får mig att må bäst?
Det är jag som lever mitt liv. Det är jag som bestämmer vad och vem som ska få uppta min tid. De värdefulla timmarna och minuterna av mitt återstående liv på denna jord. Ett normallångt liv är cirka 30 000 dagar. Hur många dagar har jag levt? Hur många är det realistiskt att jag har kvar? Och vad vill jag göra av dem?
Det här är frågor som är värda att fundera på. Vi ska alla göra våra val och vi måste – åtminstone ibland – våga sätta oss själva i främsta rummet. Varje dag, varje minut är viktig och ska levas på allra bästa sätt. Det är därför vi är här!
Varm kram
