Med förståelse kan alla leva ett bra liv

Ett bra liv är något som alla kan ha. Men om man har något handikapp så kan det behövas lite extra tanke, både från hjärtat och hjärnan för att det ska bli riktigt bra.

Text: Mia Mattsson-Mercer
Foto: Shutterstock

"Blinda hundar har väl inget liv?” kommenterade några bekanta till mig när de såg fotografiet på Angelo, vår första blinda hund. Jag frågade dem med ett litet leende på läpparna om de tyckte likadant om synskadade människor. Fnysningar var det enda jag fick till svar.


Angelo, den första blinda hund som vi hade på hospicet nere i södra Italien var stor och björnlik. Tidigare levde Angelo tillsammans med en hemlös man och hans fyra andra gatuhundar ute i det fria och de var mycket lyckliga. Människorna kände igen honom och hans hundar ute på gatorna. Det var en trygg bild människorna hade sett i över tio år.

Annons

 

Men en dag dog mannen och gatuhundarna hotades av ett liv i fångenskap. Risken fanns att de skulle hamna i ett kommunalt shelter. Dessa shelter är fruktade, då ingen någonsin kommer ut därifrån och alla hundar hålls i trånga burar.


Vårt hospice kunde ta emot två av gatuhundarna. Angelo, som var femton år gammal, och Tigri som fungerade som hans ”ögon” ute på gatorna. Tigri var en fjorton år gammal tigrerad tik.

 

Jag kände en stor ödmjukhet mot dem båda då de kom in på hospicet. Tigri följde efter Angelo och med sin nos tryckte hon lätt hans bakben åt vilket håll han skulle gå. Till höger, ett lätt tryck med nosen på höger bakben och Angelo gick åt det hållet. Tigri eskorterade honom runt i huset och ut i den lilla trädgården. Efter ett par dagar fann han sig själv tillrätta. Angelo var mycket nöjd och hittade sin egen trygga sovplats på en stor madrass. Han älskade lugnet. 

Tigri blev så småningom förälskad i en yngre handikappad hund vid namn Dicky. Vi skämtade att när hon nu sett till att Angelo hade det bra så kunde hon skilja sig från honom och flytta ut på terrassen tillsammans med Dicky.

Att ha en synskadad hund var inte svårt, men vi fick säga till alla volontärer att inte ändra på någonting. Inte ens vattenskålen fick flyttas en millimeter. De seende hundarna blev till en början irriterade på Angelo som gick rakt in i dem då de inte flyttade på sig. Men med tålamod och våra tillrättavisningar till de seende hundarna accepterades Angelo snabbt av dem.

 

Här i Tyskland och norra Italien finns flera familjer som adopterar handikappade hundar och katter. När jag arbetade med stiftelsen nere i Sarajveo 1999 kom jag i kontakt med min första handikappade hund. Zeljko hade legat med båda bakbenen brutna under brädor i flera dagar.

 

Han omhändertogs och blev sedan adopterad av en familj i Tyskland. Det var första gången som jag såg en hund ha rullstol. Jag minns att vi alla var imponerade över att någon adopterade en lam hund med rullstol. Men Zeljko var en lycklig kille som slirade med rullstolen ute på uppfarten då han lekte med sina två fyrbenta hundkompisar.


Det viktigaste med adoptioner av handikappade hundar är att man måste tänka med både intellektet och hjärtat, för precis som med handikappade människor så krävs extra omvårdnad och kunskap. Men om man tänker att handikappade inte har livskvalitet så måste man fråga sig själv om det är ett antagande eller fakta?


“Before you criticize someone, you should walk a mile in their shoes (or paws)” är ett ordspråk jag ofta försöker tänka på innan jag dömer en situation eller en individ med min åsikt.

 

That’s Amore.

 

Mia Mattsson-Mercer

Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.