Hennes unga hjärta smärtade när hon såg hur människorna behandlade djuren. Ofta skrattade de vuxna åt hennes naiva hjärta. Hon kände sig bortkommen bland människorna, som om hon inte platsade in i samhället. Varje dag levde hon inför varje möte tillsammans med hästarna. De förstod varandra, då de såg på livet och Universum på samma sätt. Med magiska ögon!
Hon log för stunden och det var ett äkta leende. För ett kort ögonblick glömde hon bort smärtan och levde i nuet tillsammans med sin häst.
Hennes häst som alltid fanns där för henne.
Tillsammans kände de en frihet.
De skrattade.
Hon bedyrade honom sin kärlek. ”Lämna mig inte”, viskade hon.
Galopperandes över ängen viskade han tillbaka till henne.
Lita på mig!
Vinden fångade upp deras ord och förde dem vidare till Universum.
”De säger att jag är ett naivt barn. Men jag kan inte vara annorlunda. Universum vill ju att vi skall vara lyckliga!” suckade hon.
Vi djur är en del av jordens änglar. Min själ kan aldrig någon ta ifrån mig eller dig. Jag lever vidare. Du har fortfarande magin inom dig och det kallar en del människor för att vara naiv.
Lev för magiska ögonblick inom och runtomkring er.
Tillsammans med tro, tålamod och tillit har djuren massor av andlig hjälp som väntar på att få träda in i era hjärtan.
That’s Amore!
