Tänk om det vore så att jag hjälpte tre personer om en timme, och de blev så glada och insiktsfulla av detta att de också valde att göra samma sak nästa timme. Då skulle intressanta saker ske på vår jord.
För om var och en som blev hjälpt valde att också hjälpa tre andra, skulle det bara ta 21,5 timmar innan jordens alla 7 miljarder människor varit i kontakt med varandra och fått hjälp.
Är det inte fantastiskt?
På mindre än ett dygn skulle vi kunna utrotat hungersnöd, fått mediciner till alla behövande, gett varandra kärlek och omtanke, övervunnit rasism och omfamnat vår jord.
Vilka insikter vi skulle få om att vi alla hör samman, att det inte är skillnader mellan oss, att vi inte är separerade från varandra, att vi kan bygga en gemensam framtid för oss själva och våra barn.
Utopi?
Nej, inte alls. Det räcker med att jag gör detta och att tre andra gör det och sedan…
Men om vi analyserar varför vi inte redan har gjort det…
Nej, vi slutar analysera.
Men politikerna och pengarna?
Nej, vi bara gör det.
Men tänk om soldaterna..?
Nej, vi bara gör det.
Men alla kommer ändå inte att göra det?
Strunt i det, vi gör det i alla fall. Om och om igen. Om och om igen.
Om en timme. Om en timme igen. Sedan om en timme igen. Vi fortsätter i morgon. Och i övermorgon.
Vem ska hindra oss från att hjälpa?
Vem ska hindra oss från att ge kärlek?
Vi tänker om, så att vi slutar tänka OM det inte går. Vi slutar tänka och bara gör det. För tänk om…
Per Ola Thornell