”Döm inte hunden efter håren” är ett uttryck som jag försöker att tänka på så fort jag ser en person framför mig som ser annorlunda ut, eller klär sig säreget.
Jag påminner mig själv att inte döma boken efter omslaget. Speciellt viktigt är det att inte vara fördomsfull i mitt arbete då jag ser ett sjukt djur. Då dömer jag inte utan handlar efter min intuition.
Många skriver till mig och frågar om det går att rädda alla hundar som far illa. Det är en svår fråga då jag endast kan svara på hur det varit med de hundar jag träffat tidigare. Men, jag kan också känna av energierna när jag ser ett fotografi av djuret.
I de flesta fall kan man rädda hunden, men man måste vara oerhört säker på vad man ger sig in på. Det gäller också att ha ett bra veterinärteam som stöttar och har stor ärlighet i sitt arbete.
En del människor tittar enbart på rasen och ser inga undantag. Naturligtvis löper där en röd tråd genom olika hundraser, men alla labradorer gillar till exempel inte vatten. För flera år sedan hade jag en labrador som hade vattenskräck. Han vägrade att gå ut även när det regnade, eller kanske det var lathet?
Vi har en dalmatiner som är lugnet själv. Jag bär ut henne genom ytterdörren när klockan är tolv på dagen, för då tycker jag nämligen att det är dags for henne att göra sina behov. Hon totalvägrar att gå på promenader. Dalmatinern Stella tippar senare under dagen ut på tåspetsarna och gör sina behov i trädgården för att sedan snabbt kila tillbaka in igen. Hon älskar att ligga i sängen eller under trappan tillsammans med familjens skor som hon kan hitta runtom i huset. Jag älskar dock att hon samlar in barnens skor, för nu vet jag var alla paren finns.
En del av mina hundar som har blivit räddade från fångenskap är inte intresserade av att gå ut på långpromenader. De älskar att vara hemma kring huset eller ligga ute i solen. Ibland kan vi människor ha höga förväntningar när vi adopterar. De är som barn, vi måste först lära känna själen innan vi börjar lägga upp deras träning och vardag. Att lyssna på dem!
Ett par i Italien adopterade en femtonårig hund efter att den varit instängd i ett hemskt härbärge tillsammans med femhundra andra hundar. Familjen blev besviken över att den nya familjemedlemmen inte ville leka med de nyinköpta leksakerna. Hunden ville inte följa med på några promenader. Den nyadopterade senioren ville bara sova.
Först försöker jag förklara för den beklagande familjen att hunden är gammal, men att den största anledningen till att han sover är att han mentalt är utmattad efter fjorton år i en bur med konstant oväsen, dygnet runt. Det vore likadant för oss efter att vi suttit instängda i ett fängelse i över sjuttio år och sedan kommer hem till ett varmt, tryggt hem. Vi skulle också vilja sova i kapp i flera dygn.
Varje hund, varje människa, är unik och skall behandlas med respekt, varsamhet, vakenhet och tillit. Kärleken finns inbakad tillsammans med tryggheten vi ger.
Att visa medlidande förstärker endast svagheten inom dem, medan tryggheten höjer själens helande. Att lyssna med slutna ögon, gör att vi inte fördömer individen framför oss, utan vi är redan då i kontakt med själen.
That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer