Var en äkta ljusarbetare – öppna ditt hjärta och se verkligheten!

Jag förvånas ofta över den ignorans och nonchalans som ibland finns hos vissa inom andliga kretsar. Det är ljus och kärlek, fina änglar och beskyddande guider, vackra själar i andevärlden i ena stunden och en obegriplig människosyn i den andra. Hat mot invandrare, flyktingar och tiggare uttrycks flitigt på sociala medier av människor som ser sig som andliga. 

I detta hat finns inte utrymme för kärlek, för broderskap och systerskap och rena fakta. Hatet ser inte människan och absolut inte den inneboende själen hos dessa. Rädslan uttrycker sig via hat, smädelser, ilska, frustration och framför allt separation. Vi och de. Detta är vårt, inte deras. I separationen så separerar man sig även från källan – källan som är allas vårt ursprung, den vi alla är i förbindelse med. Andligheten visar sig vara floskler när det väl gäller.

Det är inte bara människor som lider, svälter och dödas. Ofattbara mängder av djur har det svårt. De ses som lägre stående varelser som kan användas och utnyttjas för människans räkning. De ska roa oss, ätas, bära till oss och beroende på deras status så kan de om de ha tur får veterinärvård om de blir sjuka. 

Moder Jord behandlas med allt annat än kärlek och respekt. Vi tar, vi skövlar och vi gräver djupa sår i henne. Hur länge står hon ut med oss? När ska vi ta förutsättningen för mänskligt liv på allvar? 

Det är inte någon annan som kan göra skillnad. Det är inte någon annans ansvar. Det är inte ”vi och de”. Det finns ingen separation. Jag menar att om man ska ha ”rätten” att kalla sig för andlig så får man också visa ”skyldigheten” i sitt agerande. Jag vet att uttrycket ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” är slitet. Likväl är det sant. Likväl är det nödvändigt. 

Vi är måhända rädda för att se verkligheten. Vi är måhända rädda för den smärta vi då måste möta i oss. Vi måste öppna våra hjärtan, öppna våra dörrar, släppa kärleken fri och agera i den. Inte kanske, inte sedan, inte andra – utan jag, du och just nu.