En av de absolut svåraste upplevelserna i mitt arbete som djurkommunikatör och räddningsarbetare med djur är när djurägare kommer med sitt djur till mig och säger: "Får du inte honom till att ändra sig måste jag avliva honom!"
Jag har fått brev från andra personer som arbetar med djur och de frågar ofta “Vad kan jag göra, det gör så ont inuti mig att om jag inte lyckas så avlivas hunden?”.
Jag önskar att det fanns råd att ge men allt handlar om rädslor och ilska inom personen man träffar.
Dagligen får jag e-post från ägare som ska lämna landet och inte vill ta med sig sin hund. Med en uppgivenhet skriver de att ”jaha då får vi dumpa honom någonstans”.
De vill lägga över skulden på någon annan. Ägaren anser att deras hund kommer att klara sig på gatan. Det finns tusentals hundar som lever på gatan, men tyvärr klarar sig inte många av dem.
Husdjurens instinkt och intuition har lagts i glömska, precis som vår intuition och instinkt under vår uppväxt i ett samhälle tillsammans med andra människor. Likadant är det för en hund. Vi tänker åt hunden, och ordnar mat till den. Den behöver inte jaga för att få föda och den lär sig inte hur man gör i det fria. Vi säger till hunden vad som skall hända, och vi bestämmer när det är dags. Vi bestämmer när det är dags att överge den.
Jag träffade en kvinna som inte hade kommit över att hennes pojkvän hade lämnat henne för en annan kvinna. De hade planerat att gifta sig. Vi pratade och jag förklarade att ingen ny man kan komma in i hennes liv, för hennes hjärta och själ fortfarande är tillsammans med den förre mannen.
Hon var fortfarande kvar i det förflutna med allt vad han hade lovat, fastän hon i nästa stund berättade att han gift sig med den andra kvinnan och dessutom skilt sig inom fyra månader. För mig som ”bara” tänkte med hjärnan var det en självklarhet att hon istället skulle fira hans försvinnande.
Kvinnans hjärta var kvar i det förflutna och då kunde inte förnuftet träda in. Mannen hade haft en stor vacker rottweilertik som han älskat mer än något annat på jorden. Men han gav bort rottweilern för hennes skull då hennes dotter var rädd.
Jag tittade på kvinnan och sa: ”Redan där skulle en varningsklocka ha ringt! Om han kunde göra sig av med något han älskade, så skulle han kunna göra detsamma med dig och det var ju det han faktiskt gjorde”.
Då var det som om hon förstod vilket slöseri med tid och känslor det varit och hur plötsligt ”dum” hon kände sig. Hon hade aldrig tänkt på hunden och känslorna.
En god vän gav mig ett råd för länge sedan: "Titta på hur din pojkvän klappar en hund, för det är så han kommer att klappa dig i framtiden."
That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer