Att resa i andlighetens tecken, det är att ha en stor och varm hand som följer dig. Någon som ser till att allt flyter på och att världen visar sig på bästa sätt. Med kärlek.
Ja, jag vill påstå att vi hade de goda krafterna med oss när vi på Nära och en grupp läsare åkte till Peru i februari. Hur ska man annars tolka ögonblicket när vi nådde resans höjdpunkt Machu Picchu?
Vi hade kommit med tåget från Cusco, sett landskapet övergå från öppna fält med bergstoppar i fjärran, till djungel. Och vårt tåg med glastak lät oss verkligen ta del av naturen från alla håll. Längs järnvägsspåret forsade den heliga floden Urubamba ivrigt. Ja, som en yster dans med högt, ljusbrunt vatten i en väldig fart. Inte anade vi då hur snabbt naturens krafter kan bli ditt öde …
I Machu Picchu klev vi ombord på en buss som skulle ta oss uppåt på slingriga vägar. Från den tätbevuxna växtligheten, till bergets topp. Därifrån tog vi oss sedan till fots, vidare uppåt, för att finna den perfekta fotovyn. Utsikten. Den vi alla väntat på. Nu skulle vi se Machu Picchu!
Eller?
Då kom regnet, och det fick hela gänget att gräva i sina ryggsäckar. Snart stod vi där som en grann blombukett av caper i regnbågen alla färger. Samtidigt täcktes hela himlen av gråa molnslöjor. Vyn försvann. Utsikten var absolut noll!
Det som låg på andra sidan dimman kunde vara precis vad som helst – men vi alla visste ju att det var ett av världens sju nya underverk. Det vi kommit för att se!
– Vi väntar fem–tio minuter, sa vår guide. Dimman brukar lätta …
Ett liv i frid och fred
Det är i den stunden man ber en liten bön, vädjar till de goda och kärleksfulla krafterna om att lätta lite på förlåten. Kan vi bara få en glimt, i alla fall. Snälla!
Och så – plötsligt drog någon bort ridån. Molndimman upplöstes på ett par sekunder. Där var det! Underverket vi sett på bilder så många gånger och känslan fyllde oss. Den där magiska glädjen och värmen som får hjärtat att skutta. Och var och en att dra efter andan.
Vi är här!
Det blev en två timmar magisk vandring i en värld man inte trodde var möjlig. I en stad från 1400-talet som inkafolket byggt av det material som naturen bjöd i massor – sten. För att kunna leva i undanskymdhet. I frid och fred. Självförsörjande på fina grönsaker som odlades i terrasser och med solen som sin livgivande kraft.
Vi fick nu vandra i inkafolkets värld, så som de levde för mer än fem sekler sedan. Med magisk utsikt över berg och sluttningar. Och den ystra floden där nere i dalgången.
En värld som plötsligt övergavs. Överlämnades till naturens krafter. Växte igen, glömdes bort. För att så, ett halvt millennium senare, år 1911, upptäckas av en slump, när en skogsbrand gjorde att några bönder fann ruinstaden.
Idag är cirka 25 procent av den framgrävd. Resten vilar fortfarande under grönskan. Men trots att vi gick här i två timmar, såg vi bara en liten del. Vi skulle behöva flera dygn för att hinna med allt, får vi veta av vår lokalguide. Kanske är det också detta som gjorde upplevelsen så magisk – att Machu Picchu är mycket större än man kunnat föreställa sig.
Skyfall hela natten
Vi fick alla en stämpel i våra pass innan vi tog bussen ner igen, ett litet bevis på att vi tagit oss till ett underverk. Blivit en del av detta mirakel som vi nu lämnade med telefonerna fyllda av bilder.
När vi så åter satte oss på tåget för att åka tillbaka till Cusco, såg vi floden dansa än vildare än förut. Och på natten kom regnet. Det var inte nådigt. Den som låg vaken hörde ett skyfall och kände tacksamhet över att ha tak över huvudet och ett varmt täcke att krypa ner under.
Och nästa dag kom nyheten om att floden Urubamba var översvämmad. Alla tåg till Machu Picchu hade ställts in. Ja, en av världens största turistplatser stängdes ner i flera dagar. Ingen fick komma dit, då det var förenat med alltför stora risker.
Vi i gruppen drog efter andan – igen. Den här gången därför att vi insåg att vi haft en enorm tur. Eller nej … Någon ville oss väl. Menade att vi skulle få ta del av denna fantastiska plats, vi som åkt hela vägen till Sydamerika med våra hjärtan öppna för andlighet och kärlek.
Ja, det var en resa som bjöd på många minnesvärda ögonblick. Inte minst när vi flugit från Lima till Cusco, som ligger
3 400 meter över havet, en höjdskillnad som påverkade de allra flesta av oss. Vi var förvarnade om att ta det lugnt och den känslan var mäktig. För alla som flugit vet hur det brukar se ut när ivriga resenärer ska av planet. Fort, fort ska det gå. Det smattrar av klackar och rasslar under rullväskornas snurrande hjul.
Men inte nu. Nej, det var som att vi alla rörde oss i en gåmeditation ut från planet. Som om någon spelat upp filmen i slowmotion. Lugnt och nästan andaktsfullt tog vi oss framåt, mot bagagebandet.
Så tänkvärt. För visst kan vi människor välja stillheten även på en flygplats, som normalt lockar fram vår stressiga sida. Visst kan vi!
Egen medicinman
På hotellet kom känslan av yrsel, andningssvårighet och problem med att tänka riktigt klart. En lindrig släng av höjdsjuka. Det som många i gruppen oroat sig för – något ingen av oss var riktigt bekant med.
Då var det skönt med en egen medicinman! Vårt medium Benny som alltid är med på Näras resor, gick runt till var och en och lät sina varma händer bli verktyg för universums healande energi. Det tog inte lång stund innan obehagskänslorna försvann. Kraften kom tillbaka och vi var redo för nya utflyktsmål.
Vi brukar säga på våra Nära-resor, att det är en mening att just de här människorna som bildar vårt resegäng, är med. Att den där kärleksfulla kraften, den varma och trygga handen – åter igen – har skapat en grupp som finns för att göra gott för varandra. För så är det. Vi blir en familj där hjärtat tar plats.
Vill du också besöka magiska platser och längtar efter starka upplevelser?
Följ med Nära och Benny Rosenqvist till sagostaden Petra i Jordanien!
