I familjen Ardenfors vardagsrumsfönster står en statyett. Den är bronsfärgad och cirka trettio centimeter hög. Statyetten föreställer en ängel som håller i ett barn och den bär på en mycket speciell historia.
Thomas Ardenfors har varit familjehemspappa sedan tjugo år tillbaka. Att öppna sitt hem för de som har det svårt har alltid varit en självklarhet för honom.
– Jag växte upp som äldst av sju syskon, i en familj med väldigt varma föräldrar. De har alltid gjort vad de kunnat för att ta hand om utsatta människor, och jag tror att deras inställning till livet har smittat av sig på mig. Mina föräldrar var alltid beredda att öppna både sitt hem och sina hjärtan för att hjälpa andra.
En förtjusande berättelse
Det var när Thomas arbetade som ungdomsledare i en kyrka i Uppsala som han fick upp ögonen för hur ungdomars vardag verkligen såg ut.
– Jag tog kontakt med polisen och bad dem att få åka med i polisbilen ett par helgnätter. Jag ville se vad som verkligen händer Uppsalas ungdomar på helgen.
Misshandel, fylla, övergrepp. Synerna fick Thomas att blekna.
– Det var då den riktiga katapultkänslan kom: Jag ville förändra saker. Jag ville hjälpa människor.
Med hjälp av en duktig socialsekreterare fick Thomas och hustrun Sussi ta emot sitt första kontaktbarn en januaridag år 1994.
– Vi kanske hade tänkt oss ett något yngre barn…
Thomas skrattar och minns tillbaka till när de öppnade dörren för en svartklädd fjortonåring som inte ens ville hälsa på dem.
– Först var tanken att vi skulle vara hennes kontaktfamilj, alltså att flickan skulle bo hos oss någon helg då och då. Men efter en tid frågade socialtjänsten oss om vi kunde ta hand om flickan på heltid tills vidare. Det ville både vi och flickan!
Snart började flickan ta för sig mer i hemmet, hon både log och pratade. En dag ringde hennes lärare till Thomas för att berätta om flickans framsteg i skolan.
– Läraren kallade det för en ”enastående vändning”. Hon hade börjat komma i tid, slutat skolka helt och fått betydligt bättre resultat i skolarbetet.
– Ibland är det enda utsatta barn behöver någon som ser dem. Någon som ger dem lite extra tid och visar att de finns där. Någon som plågar dem med att göra läxorna och att gå upp på morgonen.
Den fjortonåriga flickan som en gång i tiden inte ville möta Thomas blick är idag en lycklig tvåbarnsamma.
– Det blev en otroligt vacker resa, en förtjusande berättelse. Det var fantastiskt att få se hur denna olyckliga, ångestfyllda tonåring blommade ut till en välmående och glad tjej.
Boken som kan påverka
Det var tack vare denna otroliga förändring som Sussi och Thomas vågade gå vidare med sin livspassion, givetvis med skickliga socialsekreterare som stöd.
– Vi förstod att detta är något vi vill hålla på med en lång, lång tid. Om jag blir en någorlunda pigg 75-åring fortsätter jag gärna även då.
– Att se barnaögon som varit fulla av ångest, rädsla och smärta bli glada och lyckliga… Det är fullkomligt ovärderligt.
Thomas har skrivit en, enligt honom själv, högst subjektiv bok om hur det är att vara familjehemspappa.
– Visst är vi trötta efter en placering, speciellt om den varit krånglig, men jag vill att fler ska förstå hur mycket mer vi får ut av att vara familjehem än vad vi ger.
– Folk brukar säga att det jag och Sussi gör är något fint och fantastiskt, men det fantastiska i det här är barnen.
”En extra plats i hjärtat: Att ta hand om någon annans barn” är ingen faktabok, även om den är fylld av fakta.
– Boken handlar om mina egna upplevelser utifrån min egen familj. Vi är ju en helt vanlig familj, fylld med både tragedier och glädjeämnen.
Thomas förklarar att det finns många myter och fördomar om jour- och familjehem.
– Jag hoppas verkligen att min bok kan leda till att fler får inblick och förståelse för ämnet. Vi måste prata om hur det är att vara familjehem för att skingra mystikens skimmer.
– Om den här boken kan påverka någon till att ens överväga att bli kontaktperson vore det kanske det allra finaste arv jag kan lämna efter mig. Då känner jag att jag har levt ett extremt meningsfullt liv.
– Det enda det verkligen innebär att vara familjehemsförälder är att ställa sig själv frågan: Har jag extra plats i mitt hjärta?
Ängeln skyddar barnet
Jag ber Thomas dela ett speciellt minne, något han alltid bär med sig, från sin tid som familjehemspappa.
– En dag för många år sedan fick vi larm från socialtjänsten om ett barn som just fötts. Modern hade brukat narkotika under graviditeten, vilket ledde till att den nyfödda dottern led av samma beroende.
Thomas och Sussi tog hand om den lilla flickan under sju månaders tid. De fick följa henne genom avgiftningen och se hur hon blev av med sitt beroende. Under tiden fick Sussi god kontakt med flickans mamma.
– Mamman lades in på behandlingshem och lyckades även hon komma ur sitt missbruk. Efter en tid kunde flickan flytta hem till sin mor igen, det var helt fantastiskt.
Paret ställde till med fest i villan i Sollentuna för att fira att mamman och dottern fått en ny chans tillsammans.
– Barnets mamma förklarade hur mycket det betytt för henne att veta att hennes dotter var i tryggt förvar under tiden hon avgiftades. Och vi berättade för henne hur otroligt tacksamma vi var att hon gett oss förtroendet att ta hand om hennes lilla flicka.
– Hon gav oss en gåva, en statyett föreställande en ängel som bär på ett barn. Hon sa att det var så hon sett på Sussi, som en ängel som skyddat hennes barn. Det är nog ett av de allra finaste minnen jag har.
Än idag står ängeln på hedersplatsen i familjens vardagsrum. Och Thomas gråter fortfarande varje gång han berättar historien bakom statyetten.
Det här är Thomas:
Ålder: 48 år.
Gör: Arbetar som politiker och författare, samt är familjehemspappa på heltid.
Bor: I Sollentuna, utanför Stockholm.
Familj: Hustrun Sussi och fyra barn.
Kontakt: thomasardenfors.se
Aktuell: Med boken ”En extra plats i hjärtat: att ta hand om någon annans barn”.
Thomas tips till dig som vill bli kontaktfamilj:
● Första steget är att ringa socialtjänsten. Efter en tid blir du kontaktad och bjuds in till ett samtal. Därefter går socialtjänsten vidare och gör en ambitiös utredning. Kan ditt hem bli en viloplats för ett utsatt barn? Finns här stadga och harmoni?
● Kom ihåg att det inte finns några perfekta familjer. Hushållet behöver inte heller bestå av två vuxna, det kan lika gärna vara en ensamstående som ansöker om att bli kontaktperson!
● Även en psykologisk utredning kommer att göras, för att säkerställa att ni kan bli kontaktfamilj.
● Givetvis kollar socialtjänsten även brottsregister.
● När allt detta blivit godkänt påbörjar socialtjänsten matchningen. De försöker då hitta ett barn i behov av stöd som kan passa bra ihop med just din familj.
● Kom ihåg att inte ansöka om att bli jour- eller familjehem direkt. Börja som kontaktfamilj, att ta emot ett utsatt och otryggt barn någon eller några gånger i månaden har många möjligheten att göra.
Ordlista
Kontaktfamilj/person: Att ta emot ett barn någon/några gånger i månaden.
Jourhem: Att ta emot ett barn med mycket kort varsel på heltid, under allt från några timmar till flera månader.
Familjehem: Att ta emot ett barn på heltid under en längre period eller tills vidare.
